Sitter här med lite ångest över att min familj lämnat mig. De åkte idag till farmor och farfar i Dalarna, men jag stannade kvar eftersom det skulle bli för kort tid att bara vara där till i morgon. Min man ska åka Vasaloppets Öppet Spår på måndag och sedan jobba resten av veckan i Sälen. Barnen är då hos farmor och farfar eftersom jag jobbar och kan inte både lämna och hämta på dagis.
Otroligt vilka känslor som bubblar upp när jag vet att jag ska vara ifrån mina barn så länge som en vecka. Rör sig ju bara om några dagar, men jag har redan abstinens efter att krama om deras mjuka små kroppar. Saknar så klart även min man som varit bortrest mycket och nu känner jag mig helt ensam i världen. Kommer bli mycket träning för att få tiden att gå. Ett yogapass på SATS har redan hunnits med.
Jag förstår dig, det känns i hela kroppen när man är från sina barn (jag är separerad och får uppleva den känslan alldeles för ofta…). Men som du skriver, man får göra det bästa av det och du fick ju till en väldigt bra träningsvecka… 🙂
Jag har verkligen fått känna på hur det är att vara separerad och jag beundrar er som är starka nog att leva så. Men har man inget val så, och det är inte bara negativt. Egentid är superskönt ibland!