 |
| Läskig anorexi-Barbie från https://lovebarbie.bloggplatsen.se/. Pinnsmala dockor hjälper inte direkt till att skapa sunda ideal. |
”Var femte flicka i sjuårsåldern önskar att hon vore smalare, visar en ny studie. Oftast dröjer det dock ett par år innan de aktivt försöker gå ner i vikt.” skriver DN. Sju år! De är ju bara barn. Själv lekte jag med My Little Pony och byggde kojor i den ådern. Jag hade visseligen en period senare i högstadiet då jag hade problem med ätstörningar, men då var jag i alla fall tonåring. Minns inte att jag funderade över hur jag såg ut som sjuåring.
Skrämmande siffror, även om jag inte är förvånad då barn i dagens informationssamhälle pumpas med osunda ideal från alla håll. Jag blir så lessen när jag läser om barn som känner att de inte duger. Hoppas skolor och föräldrar tar upp ämnet och jobbar för att stärka tjejernas självkänsla för att de inte ska ta steget och utvecklar riktiga ätstörningar.
Skrämmande är bara förnamnet. Är ju skiträdd att mina barn ska hamna i samma fälla som jag gjorde… 14 års kämpande med ätstörning är inte att leka med…
Usch nej! Det är en lömsk sjukdom. Själv var jag sjuk i ca 3 år innan jag bestämde mig för att bli frisk & kämpade mig till ett normalt ungdomsliv. Jag kommer också göra allt jag kan för att skydda mina barn & ge dem sunda värderingar.
Det är läskigt faktiskt. Jag har två döttrar och funderar mycket på hur jag ska förebygga sånt här. Jag hoppas att mina egna sunda värdering med kost och träning smittar av sig på ett hälsosamt sätt.
Ja, du vet vad jag tycker!Jag går igång på alla om jag märker något som tenderar till ätstörning. Vet ju också vilket helvete det är. Kolla dataspel, Disney, kläder som marknadsförs (string o bh för 7-åringar förut)Man får helt enkelt boosta barnen massor och hålla isär verklighet och fantasi. Fy fasen!!!
Ja, det är verkligen hemskt! :-(Jag är ju dock väldigt tveksam till att samhället påverkar i den grad som vi tror. Hur många 7-åringar läser ”såna” tidningar och /eller ser på mode/reklam osv….Många frön gror nog (tyvärr) i hemmet… 😛
Hej.Du ar en av mina forebilder. Har just nu nagon atstorning. Jag ar mer eller mindre besatt av att trana, ata ratt, forsoka ga ner i vikt – men vill inte se anorektisk ut. Hade du anorexia eller vad hade du? Hur kom du ur det? Du har en san sund och harlig livsstil liksom livssyn. och det ger mig faktiskt lite hopp. Jag kanske ocksa kan bli sa glad och alska traning. Ge mig ett tips tack!
Hej Lisa!Ser detta lite sent. Ja, jag hade anorexi (kräktes aldrig). För mig var räddningen när jag flyttade, skaffade nya vänner och inte minst BESTÄMDE mig för att bli frisk. Jag ville verkligen & kämpade. Återfall, javisst, men viljan försvann aldrig & jag kämpade vidare mha mina föräldrar & vänners stöd.Mitt tips – bestäm dig! Försök göra utan att tänka. Tvinga dig till att äta en glass, känn efter, det är ju inte så farligt. Fyll livet med annat viktigt för dig, tex vänner, musik, men fortsätt träna. Ta gärna hjälp av en PT/instruktör som kan lägga upp din träning INKL. vilodagar. Önskar dig all lycka till. Klarade jag det gör DU det!Kram