Inledningsvis, så att du förstår varför detta djupa inlägg – i detta nu är jag trött. Jag är stressad över saker jag aldrig får gjort och nya saker som dyker upp i dess väg. Tvillingarna är också trötta och gnälliga. Snabbt vill jag få ner några tankar för att sen återgå till det som rullar på utanför min skalle – livet.
Nu när focus gått från min egen träning till jobb har jag inte samma motivation att pressa mig lika hårt fysiskt längre. Istället pressar jag mig hårt psykiskt. Sover för lite, grubblar för mycket över livets stora frågor och den glada tjejen på bilderna i bloggen ÄR glad men skulle behöva relaxa lite mer. Jag har allt jag kan önska mig men vill ändå ha mer och det ogillar jag med mig själv. Visst ska man ha drömmar, visst ska man ha mål, men det gäller att stanna upp och inse att ”jag faktiskt är jäkligt bra som jag är. Jag behöver inte bevisa det för er eller någon annan.”
Det var några av tankarna som bearbetades under morgonens löprunda. Jag måste inse att jag inte är Superwoman men ändå klarar av ett liv med 4 små barn, driva en välbesökt blogg, hålla kroppen i form och vågar satsa på eget företag. Men i ryggen har jag ju också en underbar familj. Och man som jag faktiskt ska gå ut och käka med ikväll. Det har inte hänt sen vår bröllopsdag 2011. Säger en hel del om hur min vardag ser ut.
P.S. Känns redan bra efter att få skriva av sig här och med detta fiskar jag inte efter hejjarop. Vänd det jag skrivit till dig själv istället – du är också bra. SJUKT bra! 🙂 D.S.
Nyttiga tankar som vi alla bär på Anna. Du ÄR stark…grymt stark!
TACK fina Helena! Du också 🙂
Kram
svårt det där. att vara nöjd men inte nöja sig är en superbra grej och egenskap MEN det går lätt till överdrift. jag är exakt likadan. har svårt att stanna upp och landa när saker går min väg utan ser alltid det som inte blir gjort – istället för det som är gjort. njut av middag och sällskap ikväll, ägna några minuters tid åt allt det som du åstadkommit och låt det få vara så. många kramar!
Ja det är supersvårt, men jag känner mig själv & att tankarna kommer när jag är trött & stressad. Känns tryggt – för jag vet att i morgon kan allt kännas topp 🙂
Stor kram!
Jag tycker du är en superwoman. DU är fantastisk som orkar med allt. Självklart kan man inte vara på topp alltid, och vi behöver pauser för att orka med! Det ska du inte skämmas över (och det tror jag inte heller du gör). Försök att andas lite extra i helgen. KRAM
TACK Terese! Det ska jag.
Kram
Skönt att bland träningsbloggar möta det som är ens vardag. Visst är det underbart att få bli inspirerad om olika pass, om utrustning och om kost men när ens egen vardag landar i om man ska hinna med och duscha eller inte så är det skönt att se att andra också har det svårt att få ihop det. Samtidigt ska du veta att det inspirerar att kan du så kan jag!
Tack för en bra blogg!
Tack för peppande ord <3
Anna! Du ÄR en superwoman, vare sig du vill det eller inte. Du är en fantastisk mamma och en förebild för tusentals personer. Och det här var så kloka tankar, jag hoppas VERKLIGEN att du kan ta dem till dig… på RIKTIGT och slappna av och känna dig NÖJD med allt du är och gör. Stor kram!
Kram tillbaka & tack för fina ord <3
Och känner man så kan det vara dags att dra lite i handbromsen. Been there done that som du vet.
Man behöver inte vara super woman! Min läkare sa att det bästa med att inte vara bäst, snabbast, den som gör allt är att någon annan gör eller är. Tog ett tag för mig att fatta att jag kunde skita i saker, men jisses vad skönt det är!
Livet är här och nu. Jag vill inte för allt i världen tappa nuet.
Satt med tårar i ögonen igår och tänkte på vad snabbt mina tvillingar växte upp och hur lite tid jag haft, fast jag haft så mycket tid och gjort så mycket.
Nä, ta det lugnt Anna. Finns inget värre än att tvingas in i paus….
Kram <3
Jo, jag vet. Men det är så SVÅRT att leva i nuet. Varför?
Stor kram fina <3
Jag känner igen mig. Vissa dagar känns det som jag konstant ligger i ofas. Om någonting krånglar bara litegrann så bryter jag ihop. Sedan kan jag plötsligt vara på banan igen och ägna mig åt konstruktiv problemlösning. Att träna eller prata/skriva av sig brukar kunna hjälpa till att sortera röran.
Ha en riktigt skön middag ikväll!
Anna Du är GRYM!! Jag har en fundering som jag tror du kan hjälpa mig med! Jag vill gå på CrossFit nu när Sats äntligen har det! Men jag är gravid, det har inte gått långt än så min mage är inte i vägen. Men sedan jag fick veta att jag var gravid har jag inte vågat träna, blivit rädd helt enkelt. Det har bara gått tre månader än. Vad anser du, om jag inte mår illa/dåligt kan jag gå på det? Det ända min barnmorska sagt att jag inte ska göra är sit-ups eller springa ett marathon eller gå på tuffa spinningpass..
Vore tacksam om du kunde komma med en input! Hur hårt kan man träna? Vad bör man undvika? Jag tror ju egentligen inte att det är farligt att ta ut sig, men samtidigt blir jag lite skraj! Varför ska man inte göra situps? Vad mer bör man undvika för magen?
Hoppas du har lite kunskaper, har sett att du skrivit om träning och graviditet. Du är ju dessutom en fena både på att träna och vara mamma :))
Träna tycker jag absolut du ska göra, men crossfit vet jag inte. Det beror helt på vilka övningar ni kör. Vissa funkar utmärkt så länge de inte utsätter dig för risk för fall, pressar tungt över huvudet eller belastar lederna ojämnt (gäller främst efter v. 20).
Anpassar du efter det kan du träna! 🙂
Läs gärna min lilla guid här: https://bloggar.aftonbladet.se/trendotraning/category/gravidtraning/
Tack desamma Åsa!
KRAM
Ja varför? Dumt.
Jag är allra högst mänsklig 🙂
Tanken har slagit mig men har aldrig kommit så långt att jag sökt hjälp. KBT eller livscoaching vore något tror jag.
TACK desamma!
ALLTSÅ kramar till dig du är bäst
Tack Anna!! Detta inlägg kom väldigt lägligt för mig just idag.
Har just nu fullt upp på alla plan…… Tar detta inlägg med mig och tänker lite extra på dina ord framöver. Trevlig helg!!
Hej Anna!
Jag har följt din blogg länge men det har inte blivit av att jag har kommenterar. Känner igen mig i så mycket, har också fyra barn med samma intervall som du fast ett år äldre: 8, 6 och tvillingpojkar på 2,5. Det är underbart med stor familj men verkligen slitigt. Jag tränar också en del för att orka både fysiskt och psykiskt. Men att slappna av och ta det lugnt, det finns liksom inte utrymme för det. Både mannen och jag sliter lika mkt. Jag var också helt slut förra vintern när jag skolat in tvillingarna. De trivdes kanon men var trötta och skrikiga en ganska lång period. Stor omställning för alla. Öht var tiden runt 1,5 jättejobbig. Det kändes övermänskligt att hinna med allas behov samt hem och jobb. Men vid 2 lättade det lite. Nu vid 2,5 är det mycket vilja och konflikter mellan killarna, de bråkar om samma saker. Men det går ändå bättre och bättre.
Det jag vill säga är att den uppstartsperiod du befinner dig i är extrem och kommer inte tillbaka. Det är bara att kämpa på och försöka prioritera bort en del. Jag hann inte träffa så mycket vänner, de få stunder jag kunde stjäla till mig själv la jag på träning. Men balansen är ju alltid viktigast och det har du ju skrivit mycket om. Det gäller bara att försöka få det själv och inte bara prata om det. Känner igen det där med superwoman och i viss mån är man ju det med alla dessa barn.
Har fått mycket styrka från dig genom åren! Kram Anna i Skåne
Hej Anna!
Tack för din berättelse. Vi lever väldigt lika du och jag och det känns skönt att höra att det blir lättare – något jag förstår, men man måste ju orka just nu också. Det underlättar i alla fall att få skriva av sig och höra från andra i samma situation. Stort tack & ta hand om dig & din fina familj. Att få många barn är tufft, men en otrolig gåva 🙂
Kram!
Hej Anna,
Måste bara skriva några rader, känner igen mig precis i det du skriver.
Det är precis som om jag skrivit detta inlägg själv. Är ju i precis samma sits som du: två äldre barn jämngamla med dina, och tvillingarna som hänger på MiniSats m dina twins.
Har också börjat jobba nu i höst och känner EXAKT som du:
Stress för att man vill så otroligt mycket men har så sjukt lite tid till att överhuvudtaget komma i kontakt med sig själv. Samtidigt som man känner att man knappt mäktar med tillvaron så känner man självklart otrolig tacksamhet för det man faktiskt har.
Känner precis Som du: relaxa mer börjar bli riktigt akut, stresspåslaget är inte hälsosamt.
Har tyvärr inga goda råd att ge, men däremot förstår jag vikten av varje ord du skriver, jag lever mitt upp i detta själv. Känner känslan i magen när jag läste vad du skrev. Du satte ord på hur jag mår…:)
Har bokat en spinning klass imorgon förmiddag, tömma ut allt för att sen komma hem o fylla på med massvis av positiv energi ihop med barnen!
Hoppas ni får en riktigt skön helg!
Många styrkekramar från mig, fyrabarns- o tvillingmamma på MiniSats
Kram
Carima
Hej Carima!
Ja, vi är nog många mammor, även utan fyra barn, som känner att vi måste prestera & vara så duktiga. Du & jag tar oss i alla fall tid att gå & träna vilket jag tror är superviktigt för att vi ska orka.
Livet KOMMER ju bli lättare, men nog vill man hinna njuta nu också medan barnen är små. Svårt, men vi behöver nog sänka kraven lite.
Hoppas spinningpasset var bra & ha en riktigt skön helg!
Stor kram
Mycket bra att du tar upp det där tycker jag. Det är otroligt vanligt bland kvinnor att vilja allt på en gång, och ibland kan fokuset bli lite för mycket inriktat på ”innehållet”, dvs vad man vill ska hända/vad som ska uträttas – istället för: Vad ska det leda till? Vilket tillstånd vill jag uppnå? I det stressade läget är det mest barken uppe i hjärnan som är verksam. För att kunna sorter bland tankarna och fokusera, kan det då vara till hjälp att göra något extremt långsamt med kroppen. Gärna i form av diagonaler och rotationer, det ger en neuromotorisk stimulans till hela hjärnan, inklusive Limbus och hjärnstammen, och ger dig på så sätt åter tillgång till mer av dina resurser. Du sitter ju inne med alla svar själv, men kan inte alltid komma åt dem. Jag jobbar mycket på det här sättet med mina PT-kunder, med neuromotorik till hjälp för förändringsarbete. Och för mig själv så kryper jag långsamt när jag behöver det. Jag kommer ca 2,5 m på sju minuter, så långsamt går det….:)
Nu önskar jag dig en mysig helg med familjen och bara goda tillstånd!
Kram
Perita
Det var ett nytt sätt jag aldrig hört om. Intressant! Tack för att du delar med dig.
Kram & trevlig helg du med!
<3
<3
Livet är härligt, men ibland känns den där vardagskarusellen helt enkelt oövervinnerlig, och glädjen över livet överskuggas av ”måsten”. Kämpa på, och tack för att du inspirerar.