Har ikväll tittat på nya programmet viktminskningsprogrammet ”Min stora lata familj” på tv3. Ett program där familjer får hjälp av Sofia Rågenklint och träningscoachen Martin Lidberg till en långsiktig förändring av sin hälsa, med bättre kost och träning. Visst är det bra att familjer tar tag i sin hälsa, men samtidigt är det otroligt känsligt att puscha barn till att gå ner i vikt. Dessutom under exponering av tv där alla kompisar får se och de därför förmodligen sätter ännu högre press på sig själva. Föräldrarna är det som behöver bättra sina vanor, bli bättre förebilder och inspirera barnen till att röra på sig och ge dem bra mat. Men det är klart svårare att lära ”gamla hundar sitta”.
I dagens avsnitt var det äldsta sonen i en av familjerna, runt 12 år, som tog det hela på störst allvar. Tonåren då många är lättpåverkade, söker sin identiet och osäkra på sig själva utseende. Jag var själv i samma ålder när jag drabbades av ätstörningar efter att en klasskompis skrutit om hur många varv hon kunde snurra sitt skärp om magen. Jag ville också kunna det, ville vara smal och snygg tills jag började högstadiet. Ville bli accepterad, populär och passa in i högstadiet, 3 mil bort från trygga Jormskolan.
Sen följde 2 år där allt gick ut på att bli smal (”= snygg och omtyckt”). Det enda jag såg i spegeln var mina runda kinder, men inte hur mager jag var för övrigt. Att dessutom ha smala gener gjorde inte saken bättre, men mina föräldrar satte stopp och hjälpte mig innan det gick för långt. Med besök hos psykolog på BUP, mina föräldrars stöd och mot slutet min egen vilja (lika envis som vanligt när jag väl bestämt mig ni vet 🙂 tog jag mig ur tiden som kan liknas med ett svart hål i min historia.
Idag mår jag bra som ”nykter anorektiker”. Jag älskar livet, min familj, min starka kropp, älskar god mat och älskar träning för mycket för att inte äta. Visst blir jag mer kontrollerande i stressade perioder (på samma sätt som vissa tröstar sig med att äta skräp), men jag är medveten om det och det har inte med utseende att göra. Och med min bakgrund blir jag skeptisk till ett sådant här program när jag vet vilken skada barn kan få om de på fel sätt får press på sig att gå ner i vikt. Absolut behöver många barn röra sig mer och äta bättre, men vissa är mer känsliga än andra, kan ta tills sig saker på fel sätt och få problem för livet.
Barn gör som vi vuxna gör (inte som vi säger). Är vi bra förebilder som visar hur roligt vi tycker det är att röra på oss, hur gott vi tycker det är med hälsosam mat (men ÄVEN att man då och då kan njuta av något mindre nyttigt – annars blir det lätt en fixering). Jonna och Junior leker ofta att de ”går och tränar” och det är aldrig någon som tjatar om godis en vardag. Självklarheter för dem eftersom det är så det är i vår familj.
Tillbaka till programmet och avslutningsvis. Sjukt svår balansgång när det gäller barn och viktnedgång, och många familjer behöver säkert hjälp men att visa det i TV är jag skeptisk till. Hälsokurs för föräldrarna – absolut, men inte känsliga barn.
Kloka tankar. 🙂
Så rätt du har! Jag är mamma till en tonåring med ätstörningar – och det är ett helvete jag inte önskar någon annan! Helt förfärligt! Livet stannar av.
Han var rund på mellanstadiet, hämtades på ”tjockhetskontroll” inför hela klassen av skolsköterskan regelbundet och blev uppmanad av henne att banta tio kilo. Som 10-åring.
Jag gick i taket och sa att om han någon gång fick ätstörningar skulle jag hålla henne till svars.
Och nu är han alltså där. Vi kämpar som djur, och jag tror att han kommer att klara det, men vilken jävla resa det är! Helt ofattbar. Som mamma blir man helt desperat.
Det känns ändå bra att läsa att du har klarat det. Det hjälper verkligen alla oss som kämpar, vare sig det är vi själva eller våra barn. Trevlig midsommar!
Tufft Emma! Blir lessen över att det gick så långt även för din son och hoppas verkligen att han blir bättre. Ni är grymma som hjälper honom men jag förstår att det är svårt. Han måste vilja själv & komma till sjukdomsinsikt, men ibland är det ändå svårt att ”börja äta” – trots att man vill. Stötta honom & försök lyfta hans självkänsla så mycket ni kan & ta hjälp om det behövs.
Vill han träna – låt honom men kanske ni kan göra det tillsammans? Det ger naturliga lyckohormoner, ökar matlusten & självförtroendet. Min föräldrar lät mig t.ex. springa 2 ggr/vecka (tror jag) så länge jag åt ordentligt & gick upp i vikt. Svårt att ge råd, men det funkade även om det var min egen vilja som gjorde mig frisk.
Stort lycka till i er kamp & trevlig midsommar!
Jag är helt emot den där typen av program som tv3 kör med. Tycker att de hänger ut, exponerar och gör underhållning av redan utsatta grupper (t ex Lyxfällan). Och nu överviktiga barn. Finns det inga skamgränser i tv längre? Det spelar liksom ingen roll att syftet är ”gott” (för jag tror inte ett dugg på att tv3:s innersta önskan är att verkligen HJÄLPA dessa barn utan att skapa programidéer som ger cash). Instämmer helt i att det är föräldrarna som har skapat problemen och ska man göra ett program om övervikt så räcker det att filma föräldrarna.
Sen apropå ätstörningar, precis som många andra tjejer har jag också haft ett komplicerat förhållande till mat. Och rätta mig om jag har fel, en ätstörning som t ex aneroxia kan lätt omvandlas till något annat. Överdrivet mkt träning, speciella ”matregler” (t ex utesluta vissa livsmedel utan egentligen anledning), andra udda beteenden relaterade till mat etc. En ätstörning är en ätstörning är en ätstörning. Hur många av oss har sådana här hittepå-regler? Jag har ibland. För det mesta inte, men ibland.
Önskar en skön midsommar!!
Min systerson på 11 år är överviktig och skolsystern har sagt åt min syster framför honom att han måste gå ner i vikt! Han tog väldigt illa vid sig och dessutom så blir han lite retad i skolan för det så det hjälpte ju inte heller att skolsyster påpekade det. Min syster som är ensamstående är väldigt hälsosam och tränar mycket och min systerson tränar också t.ex hockey och är även ute och springer och har väldigt bra kondition, de äter nyttigt men han går ändå inte ner i vikt… Så nu är dom lite desperata!
Jobbig situation Anna-Lena, men det låter som att din systerson ändå är hälsosam som sportar & äter bra. Och är han bara 11 år växer han ju fortfarande. Vågar inte ge några råd – det ÄR ju så svårt när barn är inblandade, men jag håller tummarna för att han växer på sig & då blir mer normalviktig till sin längd.
jag har gjort precis samma reflektioner gällande det programmet. Jag var alltid ”den stora” under min uppväxt, då jag var lång för min ålder var jag givetvis också lite större överlag. I Schweiz (min pappa bor där, är schweizare), där jag var ÄNNU längre jämfört med alla andra, såg jag väl ut som en barn-jätte, typ. Hans fru var flitig på att ge mig kommentarer. Mina vänner fick äta godis, men inte jag. Hon var duktig på att inflika vad som var nyyyyttig mat, och vad som var onyttigt… en gång sa hon att skulle jag bli sångerska (som jag då ville) behövde jag ”bli smal, annars vill ingen ha dig”. Jag var då 6 år gammal. SEX ÅR.
sen fick jag anorexi och hon sa en gång, när vi var själva, att ”gå upp till xx kilo bara, då är du fin, sen vägrar du gå upp mer”. Det var en vikt som låg flera kilon under vikten läkare och mina föräldrar sa att jag skulle uppnå. Min pappa trodde mig inte när jag berättade vad hans fru sagt.
Det påverkar. Föräldrar har stor makt och påverkan. Barn ska inte ens höra ord som ”nyttigt” och ”otnyttigt”, utan det ska vara som hos er – hälsosamt är liksom inget märkvärdigt, för häsosamt är inte bara EN sorts mat, utan det är att INTE ha fokus på mat. Mat är energi, näring, glädje och livsnödvändigt. Det kan också vara ångest, panik, sorg och fixering. Rörelse är roligt, och ska vara just det. Man ska inte pusha för rörelse med motiv ”inte bli tjock”, det ska bara vara en naturlig del av livet och vardagen! Och hur blir det det? Jo, genom att föräldrarna gör en livsstilsförändring (om det nu, som i exempel ovan, inte redan är en rådande livsstil med hälsa) och sedan på ett högst ofixerat och maniskt sätt överför dessa värderingar och levnadssätt till sina barn!
Bra inlägg. Bra människa. Bra förebild. Bra mamma! Älskar din sunda inställning. Du är grym!
Tack för att du delar med dig av din story Fanny. Fy vad arg jag blir på den där människan som påpekade hur du – ETT BARN, skulle se ut & inte. Förstår att det satt minnen för livet.
Och tack snälla för fina ord. Jag är ingen perfekt mamma men gör mitt bästa. Och du är också en grymt klok & inspirerande tjej 🙂
Stor kram!
Tack Anna! Hade missat detta inlägg. Glad att jag skrolla ner lite idag. Instämmer tillfullo.