Min styrka är många gånger min svaghet – att jag har svårt att släppa prestationskraven. Något som fått mig att utföra bra på lopp (för en motionär), men när jag nu ska tänka mer hälsa än prestige är det en nackdel att vara så målinriktad. Men jag jobbar på att sänka ambitionen en smula och har hittills gått till gymmet eller ut i löpspåret med både en plan A och B. A som i att följa träningsplaneringen helt och B som i att ta det lilla lugna. Sen får känslan där och då styra.
Det är kul att känna hur snabbt kroppen svara på träningen, men jag har inte bråttom utan freestylar och känner in vilken dagsnivå jag ligger på. I morse var benen inte lika stumma som tidigare vid löprundan och jag valde A – 12 starka backintervaller, men även B – mjuk jogg. Sistnämnda ihop med en vän jag träffade på vägen hem från Lilljansskogen. En svettig kram och bästa av två löpvärldar!
Däremot fick jag skrota en annan plan A – att testspringa med mina trådlösa bluetooth-hörlurar från Parrot (översta bilden från första testpromenad). När jag provade skutta runt med dem här hemma glappade de så på mössan att jag valde plan B istället – mina gamla Urban Ears Medis. En läsare frågade efter tips på springlurar och jag gillar Urban Ears – sitter bra i örat, har lång och mjuk sladd och låter bra, men när det kommer till ljudkvalité är mina Parrot Zik betydligt vassare. Min nya teknikprylkärlek. Music heaven. Fantastiskt ljud, inga sladdar, sköna, snygg design av Philippe Starck, styrs lätt via touchpad på sidan av ena luren eller en app på mobilen. Buller utanför stängs ute och första testet blev självklart med den här låten:
Tänk vad jag tyckte killen med lurar var cool. Det är han fortfarande och låten är fet, men sladd? Väldigt 1990 😉
P.S. Här har jag tidigare jämfört två olika löplurar. D.S.