Djävulen krymper

Jag vet att många följt min behandling på Mandometerkliniken och kanske undrar hur tankarna, maten och träningen går nu? För det första är jag inte friskskriven än, men gjorde en s.k. testfriskskrivning förra veckan och inväntar nu svar. Men om jag får beskriva själv, utan läkares bedömning, mår jag väldigt bra. Det är fortfarande svårt att släppa gamla ideal även om jag aldrig någonsin vill bli lika mager som förr. Men jag vet att behandlingen har gått fort för mig och att det tar längre tid att vänja sig mentalt. Ändå känner jag mig stolt över min styrka och att jag kan tycka om mig själv trots mer fett på kroppen. Jag är glad att inte vara den som nyper mig i magen och flexar biceps framför speglarna i gymmet, som ett par killar gjorde på gymmet idag. Minst lika utseendefixerade som tjejer bara att det är mer accepterat. Varför då?

I det stora hela har jag kommit långt och kan lita på kroppens signaler igen. Kan spontant ändra plan om jag inte känner för det jag först tänkt äta, kan ta mer än den planerade mängden mat om jag inte är mätt, och kan hoppa över träningen om jag inte är sugen/har energi – utan skuldkänslor eller behov av att kompensera med mer träning/mindre mat ett annat tillfälle. ”Djävulen” på min axel får mindre och mindre makt över att tvinga mig att vara så j-la perfekt hela tiden. Otroligt befriande, och snart är jag stark nog att borsta bort honom för gott.

Idag hade jag planerat in ett kortare benpass följt av yoga som jag vill få in i träningen igen. Men löpningen med Mustafa Mohammed igår suger i benen så det blev ett överkroppspass istället. Jag hoppade även över yogan för att få mer tid för annat. Visst skulle det vara skönt att sträcka ut – men det kommer fler dagar, och jag blir stolt som en tupp varje gång jag spontant kan gå på känsla istället för min strikta plan. Jag växer!

Dagens träningskläder: Linne och strumpor – Gococo, tights – Kari Traa, skor – Merrell.

Dagens eftermiddagsmellis.

Samma sak med maten. Jag väljer fortfarande gärna ”nyttig” mat med mycket grönt – mycket för att jag under alla år lärt mig tycka om denna typ av mat och som näringskunnig vet vad kroppen mår bra av. Däremot äter jag lika gärna en burgare på Donken eller vitt bröd på en pressfrukost om så bjuds. T.o.m. en korvbit slinker ner utan problem, även om det inte är val nr 1. Det mår jag OCKSÅ bra av på andra sätt, och jag vet att kolhydraterna inte bara behövs för energins skull, utan för att hålla depressionen borta. Ofta bortglömd del i sockerdebatten.

Dagens lunch – sallad med ugnsgrönsaker (rester), kokta grönsaker, avocado, keso, kyckling, vinegrette och ostmacka.

Jag låter helt enkelt tillfället styra mer än en noggrann plan. Som idag när Hugo, fortfarande hemma med halsont, var sugen på kyckling till lunch. Jag sket i matlådan med lax och potatis för att istället festa på nygrillad kyckling med diverse mumsiga tillbehör. Inte för att det nya valet var onyttigare, men som exempel på att det inte måste vara enligt en förbestämd plan.

Hugo själv valde att äta kycklingen helt naturell, utan tillbehör. Han är en riktig köttälskare medan Hampus hellre äter kolhydratkällan. Jonna går i Hugos fotspår och Junior i Hampus. Intressant att se hur olika syskon kan vara, och hur de spontant väljer mer av det de gillar bäst. Inte p.g.a någon trendig low carb-diet som vuxna, men kanske indirekt p.g.a. sitt behov och sin kroppstyp?