Eat #LikeAGirl

När jag var liten ville jag vara pojke. För att de var tuffare, busade som Emil i Lönneberga, körde trampbil och hade trasiga jeans. När vi skulle gå bort och mamma klädde mig i klänning blev jag sur och muttrade att ”förr i tiden hade killar också klänning” (jag tänkte på nattsärk). Men det gick över, även om jag fortsatte träna brottning och sträva emot vuxenvärldens bild av kvinnor. Tills jag insåg att uppmärksamheten kom till mig av att sluta tävla med killarna om vem som åt flest pannkakor, av en väldefinierad mage, smink och pushup-bh. Idag vet jag att det inte behöver vara så, men jag kan fortfarande tycka att killar lever enklare liv som slipper kämpa mot sina hormoner för att passa Barbie-idealet, och som får större portioner på restaurangen för att ”tjejer behöver inte lika mycket mat”.

Gårdagens middag: Pasta med pesto, kyckling och sallad med avocado, soltorkade tomater, fetaost och oliver. 

Nej, tjejer ska helst lämna lite mat på tallriken – inte som jag och börja nalla av min mätta kompis. Det anses som ”ofint och glupskt”, även om en tjej kan behöva lika mycket mat som en stor karl. Men det är dags att ändra på alla fördomar, låta tjejer vara tjejer och STOLTA över det. Därför vill jag också stödja den här kampanjen som du säkert redan sett den på flera andra bloggar. Always #LikeAGirl.

För vi tjejer kan precis lika bra. Vår genitik ser annorlunda ut men även där är det stor skillnad på individnivå. Jag har presterat bättre än min man i samtliga uthållighetsidrotter – sprungit, cyklat, skidat, simmar längre och snabbare än honom. Jonas lyfter tyngre vikter, men jag lyfter också tungt. Mer än min kroppsvikt faktiskt. Men när det kommer en hård boll flygande duckar jag. För att jag är som jag är – inte för att jag är tjej. Även om jag är tjej.

Min självkänsla har i perioder vacklat, men när grunden stabiliserat sig och jag känner mig trygg stärks den och jag är stolt över den jag är. En styrka som kommer inifrån och som jag vill att min dotter, mina söner och alla andra barn ska bibehålla – oavsett hur de springer, kastar eller slåss. För någonstans på vägen mot vuxenlivet händer något. Värderingar trycks på oss, som en långsam injektion av fördomar. Fördomar vi tillsammans kan radera, eller i alla fall minska.

Always like a girl. 

En kväll var Junior så ledsen för att han ”inte ville ha snopp”. Han ville ha som mig och Jonna. Ville ha klänning och kattstrumpor. Självklart säger jag. ”Självklart ska du ha klänning och rosa kattstrumpor Junior, men snoppen får du ha kvar. Den är en del av dig och jag vill ha dig som du är”. Men jag blev glad. Tjejer är också förebilder!