Idag var det min tur att stå som publik och heja. Mina ben är hyfsat fräscha, men inte så pigga på att springa. Hampus däremot inledde sin fotbollssäsong med match mot Lidingö och var hur taggad som helst. Han spelar varje rast på skolan och är även ute sent här hemma med kompisarna i husen runtomkring.
Själv har jag aldrig förstått tjusningen med fotboll, men är glad att mina grabbar gjort det, och gör mitt bästa som fotbollsmorsa. Försöker peppa utan att stressa och berömma även när de missar bollen. Motståndarlaget var ett år äldre än våra Djurgårdskillar och betydligt mer samspelta. Jag tappade räkningen hur många mål Hampus lag förlorade med, men de kämpade glatt hela matchen.
Att ta en förlust är en bra lärdom och många gånger en sporre att ta sig vidare. Hampus var inte alls ledsen (vad han visade) utan sa att det hade varit roligt. Att tävla/träna mot/med dom som är snäppet bättre tycker även jag själv är väldigt motiverande. Gör man bara sitt bästa är förlusten mot motståndaren ändå en personlig vinst. Kanske i form av utveckling, erfarenhet, glädje, gemenskap eller bara en härligt solig dag ♥
Jag tror att lagsporter är bra på det sättet – man är liksom inte ensam om förlusten utan kan dela den och ändå ha kul med kompisarna. Vi ensamidrottare är kanske mer så att vi grämer oss?