Det känns lite vemodigt att ta farväl av gården i Bästekille och rulla mot stan. Den ligger snart ute för försäljning vilket är sorgligt eftersom vi varit här i två år i rad och det känns lite som vårt egna sommarhus. Barnen känner sig hemma, har hittat sina lekställen, vi känner till bra restauranger, stränder, hittar på ICA i Kivik och jag mina promenadvägar.
I morse gick jag sista podwalken med några gåggingintervaller mot slutet. Längs den snirkliga, igenvuxna grusvägen, förbi bondgårdarna som säljer grönsaker och hemägg. Ut längs den smala asfaltsvägen kantad av välskötta Skåenlängor och ett lapptäcke av gulgröna fält, där vinden från havet blåser så skönt, där vägen vänder solen möter mig. Tiden på dygnet då den fortfarande inte är för het och jag blundar med ansiktet mot solen.
Min rundan på exakt 8,7 km så att jag går en extra sväng med soporna för att komma upp i 9 km. En sådan där galenhet att jag helst vill sluta på en hel siffra.
Och ännu mer galet vore att betrakta mig utifrån. Idag höll jag mig lugn, men igår lyssnade jag på Alex & Sigges podcast avsnitt 144. ”GREATEST HITS”. Jag skrattade högt flera gånger och grät även en tår. Rekommenderas för en extra känslofull morgonrunda!
Sen hängde vi ett par timmar vid poolen innan det var dags för avfärd. Barnen badade, Jonas solade, jag sög åt mig av Kiviks konstnärliga vibbar och målade det sista till barnboken om Dante inför mötet med Caroline nästa vecka.
En plats full av känslor och minnen jag tar med mig. Vi har haft två fina veckor här men samtidigt börja rastlösheten smyga sig på. Det känns bra att fortsätta semestern i Stockholm och Jämtland. Tack för den här gången vackra Skåne!