Det går fort nu. Vaknar upp i ett rus av koffein och träningsendorfiner. Kastar i mig frukost, kramar av barnen, cykelspurtar mellan rödljusen längs Karlbergsvägen, intressant information in, förskolehämtning, kärlek som får hjärtat att slå dubbelslag när jag hämtar de små, middagsbestyr och väskpackning inför morgondagen.
Något överdrivet, men ungefär så ser en snabbversion av min dag ut. Klockan går fortare än på länge, men samtidigt som jag kämpar för att hinna med älskar jag när det händer mycket. Känner mig maximalt levande.
Men ett liv på språng slukar energi. Pang! Klockan 21 är jag mer död än levande. Jag ser varningsflaggan och är medveten om att köra i 180 inte är något att rekommendera en längre period. Det går en tag, kan t.o.m. vara ett måste för att nå ett visst mål, men vi som en gång sprungit in i väggen och bär ett bagage av personliga livskriser är extra känsliga. Samtidigt kanske det för min egen del är just därför jag försöker maxa livet?
Jag har lärt mig den hårda vägen och är nu noga med vad jag lägger tiden på. Tackar nej, undviker tidsbovar och minskar t.o.m. min sköna träningstid på vardagarna. Håller igång eftersom träning är min oas för omstart av hjärnan, bästa metoden mot stress och få en glad kropp, men med syfte att få mer energi än jag ger.
Men ibland tar torsdagströttheten över, hur roligt det du gör än är, hur motiverande målet än är och driver oss snabbt framåt. Och det är ok att inte alltid ha en lösning. Att inte alltid vara så ”duktig”, tända ljus, slötitta på Idol i soffan och gosa. Att leva maximalt handlar ju också om att ta till vara på de små stunderna i vardagen, de som faktiskt ÄR själva livet.
Känner du igen dig? Hinner du med ditt liv?
Idag hade jag en såndär dag på jobbet som gick i ett. Från kl 07 till kl 16. Mycket ny information från chefen fick min hjärna att nästan koka över haha… Väl hemma snörde jag på mig löparskorna , fyllde mina lungor med klar höstluft och körde järnet. Kort och intensivt . Avslutade härligheten med en mastig backe. Väl hemkommen var alla tankar på jobb och stress som bortblåst och jag hade ny energi för matlagning och min man. Vid sådana här tillfällen är jag glad att jag har löpningen. Den är som en ventil. Hur 17 klarar sig männikor utan den??????????
Lisa – ja tänk vad löpning kan hjälpa oss att stressa av & må bra, men annan träning, motion, vänner mm är också bra. Vi gillar olika saker, men du & jag samma 🙂