Här i Jämtlandsfjällen behövs inga extremlopp för att få en utmaning.
Väder och vind växlar snabbt och att besegra vädrets makter ger liknande segerkänsla som att nå andra träningsmål. En marathonsträcka och skivstång är du förberedd på, men naturen ger spänning du inte har kontroll över. En känsla av ”jag mot världen” och att vara maximalt levande.
Vid en av alla långa sittningar pratade jag, mina föräldrar, min bror och Jonas om hur vi hamnat här i Jorm. Mamma är skåning, pappa bodde också där i tonåren (det var då de möttes) och även jag tills jag var 4 år. Sen gick flyttlasset till Jämtland och huset på Lassebacken, långt ifrån vänner, 27 mil från närmsta stad och underkastade fjällens makt. Där snackar vi utmaning.
Men de ångrar det inte. Vänner fick vi, livet på landet blev vardag och jag är mina föräldrar evigt tacksam över min uppväxt och att ha det här magiska landskapet att resa till. Det var här min kärlek till löpning föddes. Det var här jag fick hård hud och blodad tand för utmaningar, fysiska som mentala och mot yttre faktorer.
Pannlampa, fleece från Ullmax över merinoullströjan från Icebreaker, Röhnisch rexflexväst, CRAFT-mössa och Merrells dubbskor var ett måste en dag som denna. Synlighet i stormen är livsavgörande i det vita.
I morse trotsade jag stormen Staffan med en löptur längs byvägen. Helt vitt och före plogbilen tassade jag 8 km genom nysnö med kalla flingor piskande i ansiktet. Lugn jogg men med lyckorus och tillräcklig adrenalin av att besegra vinden.
På vägen hem fick jag hoppa i diket då jag mötte Nicklas med plogbilen och fick en fint skottad avslutning på joggingturen. Dessutom extra fart, puffad i ryggen av Staffan.
AAh ni har sno, jag blir avundsjuk,,
har har vi bara regn och tem +10-13 grd, vi kan fortfarend klippa grass
Jag vil har ocsa sno
Har valdig bra tid dar i Jorn med fam
Sieta – ja trist att inte hela Sverige har snö. Lite läskigt med klimatförändringar, men hoppas du ändå får ett gott slut på året & sköna lediga dagar.
Tack snälla!
Låter härligt!
Skulle vara så roligt att läsa mer om hur det var att växa upp på en sådan plats. Hur var det med skola, fick ni pendla långt? Vänner, transporter, självständighet? Och hur upplever du skillnaden mot hur dina egna barn växer upp, mitt i stan?
Jorm ser fantastiskt vackert ut, men jag kan också tänka mig att det kräver en del att bosätta sig på en sådan plats. Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka?
Det är ju fantastiskt nu med internet, att profiler som exvis Jonna Jinton kan leva och arbeta på landsbygden.
Emma – kul att du blev intresserad.
Det finns en liten skola i byn där min mamma jobbat som lärare. På min tid klass 1-6 men och ca 20 elever totalt, men nu bara klass 1-3. Sen fick vi åka 3 mil till Gäddede (6 mil t/r varje dag) för att gå i högstadiet.
Mina vänner hade jag också långt till men vi cyklade några km och följde med efter skolan till varandra. Dessutom var det olika idrottsaktiviteter nästan varje kväll där alla barn samlades. Ännu en anledning till mitt stora träningsintresse och att det blivit ”vardag” för mig.
Dock saknade jag valmöjligheterna och utbudet en stad kan erbjuder, spänningen och pulsen som jag fastnade för när jag först flyttat till Östersund, sen Karlstad och nu Stockholm. Här har mina barn vänner i samma trapphus, kan gå själva till skolan, spela fotboll, gå på bio o.s.v. Samma sak för mig som har allt nära, pressvisningar, gym, utbildningar etc.
Men. Som du skriver uppskattar jag lugnet och den stressfria tillvaron mer och mer ju äldre jag blir. Har drömmar om att flytta till Östersund där två av mina närmaste vänner från gymnasietiden bor, men det är mycket som ska klaffa. Jobb för mig och Jonas, skola för barnen, bostad – du förstår. Inte bara att flytta och jag känner mig inte riktigt klar med Stockholm än. Därför så perfekt med kontrasten att kunna åka till mina föräldrar i Jorm 🙂