”Medan du somnade in firade vi livet” – studenten och 5 år senare

studenten hugo

Hugo ♥

Min älskade förstfödde som tog studenten i förrgår. Oändlig lycka, samtidigt som jag fick påminnelser om hur kort och skört livet är. Här en throw back Thursday till..

”Telepati.

Ofta var det så vi funkade, jag och Terese. Jag kunde tänka på henne och så plingade ett sms till i telefonen. Hon som jag gillade inte att ringa, så det var ofta via mail och sms vi bestämde våra dejter. Till en början för att springa, sen allt mer kring podden och jag älskade hur den band upp oss till att ses minst varannan vecka.

Telepati, eller något oförklarligt, var säkert också skälet till att jag besökte Terese just i fredags. Näst sista dagen innan hon tillsammans med familj och läkare valde att bli sövd, för att slippa all smärta och ångest den sista tiden. Hon ville höra om eventet med Abilica Acive, om Workout Åre och våra sommarplaner. Roligheter, saker som för mig kändes så extremt banala i jämförelse med Terese liv, med det var hennes önskning. Jag hann stryka hennes hår, pussa hennes panna och säga att jag älskar henne. Och som jag skrev igår var det extra svårt att släppa hennes hand och lämna rummet den dagen, för att jag kände på mig att det var sista gången vi sågs.”

”Medan du somnade in firade vi livet”

Rubrik och inledning på mitt blogginlägg 2019, som skulle kunna vara ord från igår. Att det ”kanske var ödet att vi firade livet”, lyckligt ovetande för att kunna glädjas till fullo. Nu med tanke på alla fantastiska ungdomar som tagit studenten, slutat 1an på gymnasiet och 6an, i samma stund som Terese somnade in för exakt 5 år sen.

Det blev en fin och enormt känslosam dag – som alla skolavslutningar, men att ta studenten är något speciellt. Att ta steget ut från trappan till vuxenlivet och lämna grundskolan helt.

Jag höll på att bryta ihop totalt flera gånger. Först på grund av nervositet på ett märkligt sätt – eller inte. Tror aldrig du slutar känna det dina barn känner som förälder (gäller förmodligen även mina egna älskade päron du ser på bilden ovan). Sen en inre revy av egna minnen och känslor, men mest Hugos som sagt. Min nyss 750 g fågelunge som jag och närmast anhöriga nu såg springandes ut med sina vänner, med toppbetyg från Naturlinjen och ”klassens hunk” runt halsen. STORT.

Sen försvann han ihop med klassen på ett discodunkande flak ett par timmar, innan vi strålade samman med släkten på restaurang Ocra i Norra Djurgårdstaden. Fantastiskt god mat, bra service och häftig miljö, men framför allt: fantastisk familj. Glad att så många ville komma och fira Hugo med oss.

Hjälten. Klar med grundskolan och snart stridsvagnschaufför vid lumpen i Boden. Kan omöjligt sätta ord på hur stolt, tacksam och glad jag är för hans skull, samtidigt som en oväntad ledsenhet överrumplade mig på kvällen. Trötthet såklart, men också av att det blev så definitivt:

Livet är kort och barnen oss bara till låns. Jag fick börja töja på navelsträngen tidigt när 3 syskon också krävde sin tid och uppmärksamhet, ännu mer vid seperationen från Jonas med delad vårdnad för 4 år sen. Ändå jobbigt, som alla äkta känslor är du vet. När fysiska distansen till dom du älskar ökar, samtidigt som kärleken (och oron) aldrig minskar.

Dagen efter fortsatte jag gratta glada sommarlovsbarn, Junior och Jonna som har några år kvar till vuxenlivet, men byter skola till hösten. Också stort.

Och för att återgå till min ödestro och inledning är det här förmodligen precis detta Terese vill se. Att vi firar livet så mycket vi kan. Det kommer alltid finnas skavande sår, men just såna här stunder glöms dom bort. Ger kraft inför annat hårt på vägen.

En av alla vackra löprundor med Terese, långt ifrån sista.

Många har skrivit och grattat Hugo och syskonen, TACK alla fina – det värmer! Jag suger åt mig en del och förmedlar det mesta vidare till studenterna. Och till Terese skickar jag också med samma hälsning som 2019 via vår osynliga kommunikation: Fortsätt vara underbara du där du nu är och ta hand om våra änglar, så ses vi snart igen. Jag ska bara gråta en flod, springa massor av mil för dig, fortsätta sprida rörelseglädje och LEVA först.

Kram och kärlek till henne, alla närståendee och dig bästa läsare, för evigt! ♥/A

No Comments Yet

Leave a Reply

Your email address will not be published.