Minimalistisk löpning

Det är häftigt hur en dag helt tvärt vänder. Jonas är i Tyskland på stora FIBO-mässan och det sätter sina spår att vara singelmamma. Från en trött start med nedkissad Junior och klädprotester, tröga steg till skolan och en allmänt seg kropp till ett lugn inombords och ett par ben som bara vill springa. Jag har ju snackat om att använda mina barfotaskor mer ute, och med sikte på ett kortare pass med backintervaller slog jag till. Första stegen kände jag mig som en elefant i ballerinaskor men så plötsligt – nästan surrealistiskt mitt i ett steg, kom den där grymma känslan av frihet och styrka i hela kroppen.

Mina 12 rushiga backintervaller med solen i ansiktet gav liknande känsla som sommardagarna hos mormor och morfar i Skåne. Varma dagar när jag och min syster sprang barfota på den heta asfalten. Samma typ av steg och landning på framfoten, och snabbt snabbt för att inte ”bränna mig”.

Mycket var det också musiken som vände min morgon. Som du säkert förstått är jag en känslomänniska ut i fingertopparna och kan nästan börja gråta när det är sådär vackert och en låt som ”talar till mig” kommer på. Just nu är det Kents ”La Belle Epoque” och ”Free Fallin” med John Mayer som går varma. Dessa i kombination med frihetskänslan vid barfotalöpning, värmande strålar och vårtecken. Minimalistisk löpning – maximalt levande!

”Jag kan sluta när jag vill”. Hemnets reklam som jag sprang förbi på hemvägen och tycker är så bra. Ja. Kanske jag kan, men jag vill inte.

Dagens löpkläder: Mössa och underställ – Craft, jacka och tights – Casall, strumpor – Gococo, vantar – Nike, skor – Merrell.