Vissa dagar är det extra hård motvind, både fysiskt och mentalt. Jag brukar ha som mest energi på morgonen, men idag var det först klockan 13 jag skulle springa ihop med Elin. Hon hade jobbat natt på BB och behövde sova ett par timmar, men att få trevligt sällskap är alltid värt väntan.
Min plan var att få in ett riktigt långt löppass under semestern och här var enda chansen ihop med en vän. Jag tycker det är mentalt tufft att springa flera timmar själv och Elin är aldrig sen att haka på mina galna upptåg. Sommaren innan min senaste marathon sprang vi från Jorm till Gäddede, 3 mil vi både åkt många gånger men aldrig sprungit.
Men idag var inte min dag. Benen var sega som tuggummi och vi fick kämpa i den starka blåsten ut på Frösön. Jag fick bearbeta hjärnan med att ”vi kan bryta och ringa Annika som kan hämta upp oss” (min faster som bor i Östersund), men Elin peppade mig hela tiden och vi hade för mycket att prata om för att avbryta. Dessutom var det så fint ute på den gröna ön och hon guidade mig genom skog, förbi golfbanan och Frösö Kyrka. Och efter 15 km vände vi och fick vinden i ryggen istället.
Jag kände mig märkligt nog starkare och starkare, både mentalt och energimässigt, ju längre vi sprang. Benen blev segare och segare men stegen gick ändå lättare. Vi gick uppför backarna, sicksackade genom stan och slutligen..
30 km! Målet var nått. Det trodde jag faktiskt inte där i början av löpturen, men nu känns det jäkligt bra. Att vi verkligen gjorde det. Längsta långpasset hittills, en mental seger och fina kilometrar att ha i benen innan Helsingborg Marathon.
Nu är det vila och mat som gäller hemma hos en annan vän. Kattis och jag delar inte samma träningsintresse, men vi peppar varandra på andra sätt istället. Starka tillsammans ♥
Visst är det lite konstigt det där, benen känns som bly till en början och allt blir motigt och sedan så lättar benen lite och sedan är man framme vid målet efter en lite större kamp än vanligt!
Precis som du säger, så känns det lite extra härligt och en boost för självförtroendet! Bra jobbat, du är stark! Ibland tror jag nästan du har en extra växel som inte vi andra har 😉
Elin – ja, det är märkligt hur energin kan komma & gå.
Tack snälla! Jo, jag har en extra växel men det har du också. Gäller bara att inse det! 🙂
Härligt med löpning som jag trodde att jag lagt av med men försöker med igen, fast i små portioner på grund av en ryggskada. Vi får se hur det går. Men jag har trots allt bestämt mig för att komma i bästa Semestertoppformen och bloggar friskt om detta för att försöka peppa andra. Är ute och powerwalkar med bungypumpstavar eller joggar så snart det går. Annars får det bli gymmet https://bit.ly/29ysGLM
Kikki – vilken bra grej! Jag hoppas att det går bra med ryggen & garanterat motiverar du många andra med din satsning. Lycka till! 🙂
Grymt där Anna! Att springa 30 km fastän sega ben är verkligen en prestation!
Tack Karin! Det var inte min dag, i alla fall inte första halvan av passet, men det är då det är bra att vara två. Hoppas vi kan få till ett löppass ihop någon gång igen.
Kram