Träning är terapi, men det är också samtalsterapi.
1993. Första gången som 15-åring om jag minns rätt, men ätstörningsproblematiken fick jag redan under mellanstadiet, då jag skull lämna min kära byskola, barndomen och ville bli ”smal och omtyckt” i den nya. Terapisamtalen fick jag iallafall under högstadiet och hade redan tagit mig en liten bit uppåt – viktmässigt som mentalt – med hjälp av mina föräldrar och skolsystern, men jag antar att dom tyckte att jag behövde få ordning på tankarna. Så någon gång i månaden eller åkte vi dom 27 milen till BUP i Östersund där jag fick prata med en ”mesig gubbe” (enligt mig) om min ätstörning.
Ingen utanför familjen fick veta att jag gick i terapi. Det var lite skamligt på den tiden, rätt att bli stämplad som dåre, en galning som inte ”bara skärpte sig” och gjorde som alla andra (tänkte jag att andra tänkte). Barnpsykologen ställde tusen frågor om allt jag ”redan visste”, men hjälpte mig iallafall till ett beslut att försöka bli frisk på egen hand för att slippa honom. Och för att kunna få barn i framtiden, mitt livs största dröm då. Dessutom gav min remiss till BUP mig rätt att gå gymnasiet i Östersund istället för Strömsund, vilket också var ett mål. Att få börja om i en större stad, bygga upp- och bevisa för både mig själv och andra att jag KAN.
2005. Nybliven mamma till något så overkligt drömigt som trillingar, men varav ett barn dog redan efter ett dygn och ett efter 3 månader. Jag pratade, eller snarare hulkade, hos Karolinskas sjukhuspräst några gånger och fortsatte sen i terapi hos min barnmorska tills en dag jag kände att jag gråtpratat klart. Hade ju ett mirakel att ta hand om, perfekta, älskade lilla Hugo som gav mig krafter jag aldrig upplevt förr.
2013. För mycket av allt. Kanske hade jag överskattat dom där krafterna? Nu mamma till FYRA små barn, varav två tvillingar på 1 år (fatta att vi ”fick tillbaka” dom två barn vi förlorat, eller i alla fall symboliskt), drev nystartat eget företag som PT, bloggare på Aftonbladet, hade sprungit mitt första Marathon och genomfört en Svensk Klassiker på hög nivå inom loppet av ett år.. du hör! Men mittuppi allt såg jag inte, trodde jag var odödlig.
Kroppen reagerade däremot och precis som förr försökte jag kontrollera det jag kunde: maten. Och visst var en lätt kropp fördelaktigt vid alla långlopp, men när dom var över var även jag det. Helt slut. Tog själv initiativ till behandling, först på Mandometerkliniken som visserligen gjorde mig fysisk frisk. Jag tog det som vilken utmaning som helst, åt min mat och gick upp i vikt, men terapi saknades, så senare fick jag även det via Ylab. Kloka Yvonne om du minns från podden?
2025. ”Odödlig” igen? Nej. En skilsmässa, flytt, varannanbarnveckohjärtslit, bränd av oseriös passion, lågkonjunktur med ekonomisk oro, farväl till nära kollegor som slutat och nu – till mitt jobb. Dags för terapi igen som du förstår.
”Hur kommer det sig att så många skäms över sina kroppar och inte sina hjärnor..”
..är ett tänkvärt citat, men också tragiskt. Varför skämmas över huvud taget? Speciellt när vi gör vårt bästa för att ta hand om det ena och andra. Med tanke på World Mental Health Day den 10 oktober – jag tror verkligen på att PRATA! Och träna, med omtanke till oss den där kroppen och hjärnan.
Ok. Blev en lång inledningsroman som ofta. Terapi i sig för mig att skriva och förhoppningsvis ett bidrag till att terapi blir en mer accepterad och självklar del av vår selfcare, men här om lite annat i veckans träning- och vardagsrapport.
Livets terapi och mammografi – veckans träning och vardagsrapport #182
» Träningen har jag skött på en höft. Startade starkt med knäböj + flås i crossfitboxen, sen egna pass resten av veckan. Har känt mig trött och låg, därför tränat lite lugnare och annat än jag brukar. Apropå inledningen – är glad att jag lärt mig matcha träningen med livet mer än förr. Visst kan det vara befriande att explodera av sig med tunga vikter och intervaller ibland, det gör jag också, men andra gånger backar jag som nu. Fullt medveten om att energin alltid vänder uppåt efter en dipp.
Summeringen: 2 egna styrkepass, 1 pass i crossfitboxen, 2 lugna löppass, 2 vilodagar, plus rörlighetsträning, knäprehab och promenader.
» Ungdomarna var hos Jonas, så det blev bara några telefonsamtal och hejande på Juniors innebandymatch igår. Spännande och fint att se honom en sväng, men nu längtar jag till i morgon då jag får rå om hela ligan igen (utom Hugo i Linköping då).
» Måendet har jag rått om på nya plan som du förstår av inledningen. I onsdags cyklade jag till Jenny på Kungsholmen för ett första terapisamtal. Hade inga förväntningar alls, mer än erfarenheterna du läst om ovan. Att det är en stor lättnad att släppa ut alla tunga tankar, ventilera med någon utomstående, i vissa fall få bekräftelse på det jag redan vet och snappa upp små ord som blir till verktyg framöver.
Jenny var varm och samtidigt proffsig, inkännande och kunnig. Jag babblade mig yr om alla dippar, medan hon smög in nya tankesätt och knep att hantera det. Rekommenderar henne varmt (läs mer på Jennys hemsida) om du söker en terapeut och hon kör även digitala samtal om du inte bor i stan. Själv blev jag iallafall nöjd och har redan bokat in nästa träff.
Det ÄR verkligen bra att reflektera och ventilera med andra, men ibland – skönt att släppa allt. Ännu en fördel med en timmes bokad terapi, där du kan prata ut för att sen återgå till allt annat viktigt livet. Utöver daglig rörelse på olika nivå har jag ägnat veckan åt att sova, äta, glo ikapp serier, coacha nya onlineklienter (KUL!!:), ringa familjemedlemmar och vänner, d.v.s. prata IRL med andra nära.. gratis terapi! ❤︎
» Jobbet har jag inte mycket att berätta om. Det är liksom nedräkning nu, en månad kvar på SportHälsa och därefter är allt oklart. Fortsätter ”som vanligt” sålänge, bland annat med att planera poddavsnitt. Missa inte veckans om vårt ätandes psykologi med författare/psykolog Kristina Elfhag. Poddavsnitt 79, hittar du här eller på andra ställen där poddar finns.
» Övrigt? Har också tagit hand om hälsan i form av mammografi igår. Tacksam att bo i ett land där kvinnor får gratis undersökning av våra bröst för att upptäcka en vanlig cancerform i ett tidigt stadie. Annars ser jag fram släppa all förnuft på fredag. Träning och terapi i all ära, men att dricka bubbel, bolla och garva åt misären med vänner kan också göra gott ibland.
Hur har dig vecka sett ut? Berätta gärna, kram! /A