Godmorgon från mig med en uppdatering om livet just nu. Två veckor har jag varit utan träningen och följt min kostplan – nu börjar det bli tungt. I början var kroppen så trött, låg back på energi och jag ville helst bara sova. Det kändes bra att ”bara vara”, äta och vila.
Nu däremot har verkligheten kommit ikapp mig. Jag känner mig låg och med det misslyckad. Saknar de droger som höll mig uppe – träningskickarna, överkonsumtion av kaffe/te och sötningsmedel i form av krämig proteinpulversmet, lightläsk och tuggummi. Hade det inte varit för min familj och mina vänner känns det som att allt tagits ifrån mig. Min identitet, mitt intresse, min självterapi och min frihet.
Jobbigt mentalt alltså men kroppen mår nog bra. Efter en lång tids överträning sker en sk. superkompensation, d.v.s. musklerna får chans att byggas upp igen ännu starkare än tidigare nu under vilan. Mest i början – sen krävs belastning för att de ska fortsätta utvecklas, men jag är inte orolig för att komma tillbaka rent fysiskt. Jag har inga fysiska prestationsmål mer än att jag vill återgå till mitt stora intresse och utseendemässigt är jag nöjd med ett par kg +. Kanske inte syns på bilden men jag märker på kläderna. Smaljeansen är redan intryckta längst in i garderoben. Kanske slänga?
Nej, rent kroppsligt är det mest en krypande rastlösheten och avsaknad av träningsglädje jag kämpar mot, men mest är det min självkänsla och energi som dalar. Men att må dåligt är en del i behandlingen som min kontaktperson säger är positiv – ”för då gör du rätt”. Det är bara att bita ihop alltså, och jag är lycklig som har världens bästa glädjespridare här hemma ♥
Vanligtvis lämnar Jonas barnen för att jag ska hinna till klinikens frukost, men idag måste han jobba tidigt och jag har ätit hemma innan lämning. Sen T-banan ut till Danderyd för ännu en dags häng. Kämpa vidare!
Fina Anna, förstår att det måste vara sjukt tufft att leva utan det som varit sitt liv. Skickar massa pepp!
Tack fina Pilla! Jag suger åt mig ❤
Kram
Anna, tack för att du delar med dig. Tänk på att lika väl som att du reagerar känslomässigt med toppar när du har full kontroll och gör just så som du planerat – så reagerar du lika känslostyrt när du INTE kan ha kontrollen. Det måste ju vara så, du är ingen maskin. Vad bra! …
Även de av oss som inte haft så hård kontroll på Kroppen AB som du känner igen oss. Den där ständigt närvarande kontrollen av vad man har ätit och vad man borde äta under dagen, dessa ständiga val (oftast väljer man bort) – det har pågått så länge att man inte ens reagerar längre. I tanken ”nej, jag kan inte äta den där extra mackan fast jag är hungrig”, ”tar mer grönsaker istället för pastan” osv osv. Ett helt liv med såna funderingar sätter sina spår, till slut blir det ett normaltillstånd och när man sen äter helt normalt och utan egentliga reflektioner så känns det som att man gör något förbjudet. Nånting har ju gått fel genom åren när man har såna tankar, sen kan det synas mer eller mindre utanpå kroppen.
Jag tycker att du är en stark och bra förebild – allra mest nu när du visar att du också är en människa med samma typer av utmaningar som vi andra.
Och ja – lägg smaljeansen i klädinsamlingen. De är för smala. Du behöver dem inte, du är ju en stark och sund tjej som kan ha en smula större brallor 🙂
stor kram. Fortsätt kämpa!!
/a
Anna – jättebra förklarat! Jag tror många känner igen sig i det du skriver.
Stort tack för ditt stöd. Ovärderligt!
Kram
Känner igen mig i dina dalar. Är tufft att inte få träna eller få träningsrestriktioner. Har själv nu varit tvungen att minska ner på min träning då min mens inte kommer igång… Är så tvetydig självklart vill jag ha igång mensen, vill ju ha barn inom en snar framtid… Men jag vill inte minska på min träning – kickarna det ger och utvecklingen man ser. Blir så lätt en ond spiral där man tar ut stressen under sina träningspass, gäller att hitta tillbaka och lyssna på kroppen sin. Så otroligt starkt kämpat av dig och jag kan bara tacka för att du delar med dig!
Styrkekramar!!
Tack Sara & bra av dig att också ta det lugnare & lyssna på kroppen.
Kram
”Ibland måste det få vara dåligt innan det kan bli riktigt bra”
”Jag måste få gråta, annars vet jag inte hur det känns att vara riktigt glad!” Alfons, 4 år
Lycka till!
Bra sagt av Alfons. Tack för ditt stöd Karin!
Heja Anna, jag tänker på dig! <3 Kram
Tack Annie ❤
Förstår att det är tufft periodvis. Släng ut ett inlägg på bloggen när det känns tungt så peppar vi dig. När du klarat detta och inte längre ”behöver” träning för att må bra så tror jag att du kommer att känna en enorm frihet. Så har det känts för mig när jag kommit mig ur diverse ”beroenden”. Hjärnan är inte längre kidnappad av jobbiga tankar och livet och dess enkla glädjeämnen är helt plötsligt tillräcklig belöning. Kämpa på Anna!!!
TACK Lisa! Du har så rätt & din & alla andras pepp hjälper mig enormt mycket ❤
Håller med Lisa, släng ut några inlägg när det är extra tufft. Vi hjälper till att peppa dig, du är grym som tagit tag i detta. Inte många skulle orka det. varken fysiskgt eller psykiskt. kram
KRAM Anna o kämpa på!!
Du är kanonduktig!! <3<3<3
Ja, gör dig av med smaljeansen! De kommer vara som en påminnelse om en form som inte är du längre. Det känns ju onödigt, eller vad säger du? 🙂
Jag har fått avbryta min träning pga graviditet, jag blev ordinerad total vila under två månader. Det har varit skitjobbigt, orolig dels för bebisen och dels saknad av träning och känslan av att inte… ta hand om kroppen, känns tufft. Men prioriteringen är självklar, bebisens välmående först. Men fy vad det har varit jobbigt. Vilan har gett mig tid att reflektera över min inställning till träning och mat. Känns som ett uppvaknande när jag ser hur jag mår utan träningen. Jag inser nu att jag inte haft en helt sund inställning / sunda förväntningar på min träning.
Förstår att det är tufft för dig nu, men jag är helt övertygad om att det blir lättare. Håll ut!
FÖrstår att det är tufft! Uppskattar så att du delar med dig, och det tror jag att alla gör. Så viktigt och bra att riva murarna och visa verkligheten. Ibland fantastisk, endorfinstinn och glädjesprutande – ibland grå och sorgsen. Livet, helt enkelt. Jobba på, jag vet att du kommer klara det bra!
Kämpa på!! Det kommer att bli bra:)
Jag uppskattar att du delar med dig av din resa. Jag har fått många bra tips runt träning och planering av dig och det är guld värt. Nu lär du mig om en annan sida av det kontrollerade livet som är otroligt nyttigt att ha med sig. Jag är inte i nån riskzon, men alla kan behöva stanna upp och tänka lite på hur strama tyglar som egentligen behövs för att man ska må bra.
Kämpa på och hoppas du mår bättre snart!
Uttrycket ”smaljeans” borde inte ens få finnas. Släng dem. Kämpa Anna! ❤️
”Jag kan, jag vill, jag ska”. Du klarar detta!!!! Bort med små-byxorna!! Låt kroppen få ”utvecklas” till där den trivs bäst! Kram på dig!!
Varmt heja dej!
Och det du skriver om att det är tufft för att du gör rätt – exakt så. När du ser tillbaka på denhär tiden kommer du se att din styrka blev styrka på riktigt ♥
Tack igen Anna för att du delar med dig! Det kommer bli bra men vara jobbigt på vägen.
Lycka till, och tänk på vad många du hjälper genom att vi får vara med på din resa!
Och ja, släng smaljeansen!
Kram
Hej Anna,
Först och främst, tack för en bra och intressant blogg. Och jättekul att du delar med dig av dina tankar, men även dina toppar och dalar med Mando.
Jag är en tjej på 24 år som precis fått diabetes. Jag har tränat hårt hela livet som elit handbollsspelare och van vid att trycka i mig mycket mat och att inte behöva tänka så mycket på vad jag äter. Självklart bra mat, men för mig har det handlat om bra hemmalagad husman med stor del kolhydrater och med vanan att kunna unna sig mycket gott på helgen.
Jag var nyligen på en kostföreläsning där man sa att sötningsmedel inte alls är bra för kroppen och bör skippas. Som nybliven diabetiker och en tävlingsmänniska som vill göra allt rätt och ”vinna” i alla lägen, i detta fall sköta min sjukdom exemplariskt, blev detta ännu en utmaning. Först att tänka på hur mycket kolhydrater jag äter i varje måltid och försöka få bort alla snabba kolhydrater och allt socker.
Sötningsmedel har ju varit min livlina att iaf kunna äta vissa fikabröd och leva lite mer likt mitt vanliga liv.
Du har ju tidigare använt mycket sötningsmedel och tänkte om du var lite mer påläst om dess påverkan på kroppen. Är det verkligen dåligt?
Jag har alltid i mitt bakhuvud en tanke på att det inte får gå för långt då det verkar vara vanligt att få ätstörningar när man har diabetes. Att jag försöker styra min sjukdom efter mina matvanor och inte göra tvärtom, för då kommer det bli väldigt mycket räkna kolhydrater och ta bort allt socker och allt ”onyttigt” och med detta träna mycket och hårt.
/ En förrvirrad tjej som ständigt tänker på mat just nu.
Emma – tyvärr har jag inga vetenskapliga fakta om hur sötningsmedel påverkar kroppen. Men som det låter äter du bra av allt & verkar inte vara personen som överdriver intaget av sötningsmedel? Absolut ska du kunna unna dig gosaker även om det är sötningsmedel i dem. Jag har i alla fall inte hört att det ska vara skadligt om du inte överkonsumerar. Sen kanske du kan kolla upp alternativ som kokossocker. Jag minns inte exakt, men tror det har lägre GI än socker, men är inget kemiskt framställt sötningsmedel.
Kram & hoppas det klarnar något!
Stor KRAM till dig!!
Emilia – stor KRAM tillbaka!
Börjar med att skicka en varm kram till dej Ann <3 följer din blogg, dej på F.b o instagram:) men hänger ändå inte med riktigt, så du mår inte alls bra för att du tränat "för mycket om jag förståt rätt"?? du verkar ju så säker på din sak hur man tränar o äter så nu ska du försöla vänja dej att inte träna så mkt som du vill? jag träränar 34-5ggr/vecka försöker så mkt jag hinner med, tkr. det ändå är viktigt o intressant stt det kan bli såhär. . Hoppas du mår bättre snart!! men det har väl inget med ätstörning att göra? för du verka ju ha stankoll på hur man ska äta. Ta hand om dej Anna på bästa sätt!! KRAM KRAM
Helen – ja, jag har stenkoll, jag skriver också i bloggen om hur man bör äta & träna för att må bra men jag har inte levt enligt detta själv. Ibland bara ätit proteinpulver till lunch även om middagen varit bra, uteslutit kolhydrater utom kvällarna innan hård träning, och pressat kroppen hårt vid varje pass. Detta + stressen med 4 små barn gjorde att jag gick in i väggen, men det är framför allt kosten jag styrt hårt. Så jo – det är en ätstörning (läst detta? https://annajonasson.sporthalsa.se/2013/11/06/ortorexi-bloggpaus/)
TACK & ta hand om dig du också!
Kram
Tack igen för pepp och för att du vågar!
Jag kämpar också vidare med min ätstörning och har precis varit hos min psykolog och pratat av mig i en timme.
Vet du vad jag tog med mig därifrån idag? Jo, att SLUTA VARA SÅ FÖRBANNAT HÅRD MOT MIG SJÄLV! Inte lägga all skuld på mig själv i att jag har ”förstört” min kropp för all framtid (med mensbortfall bland annat) och att jag har försvårat våra chanser till barn och så vidare. Visst, kroppen kan och har troligtvis tagit stryk av det, men som hon sa idag. ALLA näringsbrister som kroppen kan ha fått pga av en ätstörning KAN repareras och bli bra igen (bortsett från frätningar av kräkningar).
Och jag ska verkligen ta med mig detta. Sluta oroa mig för vad jag orsakat min kropp, sluta banna mig själv och att istället klappa mig själv en extra gång på axeln för att som hon sa idag: ”Du har kommit väldigt långt på denna korta tiden”. Jag ska hädanefter vara STOLT över att jag precis som du tog tag i min ätstörning, att jag erkänt mitt problem och att jag tagit hjälp. Vi fixar detta. Du, jag och alla Ni andra där med samma problematik. Finns inget som inte går att lösa. Heja oss!
Stora, stora kramar!
BRA Johanna! Ta hand om dig själv & var stolt över den du är.
Stor kram & JA – heja oss 🙂
Det är så befriande att läsa ditt inlägg… Du blottar en del av ditt inre och för det krävs det mod! I de stunder i livet där jag har mått som sämst har dessa rader hjälpt mig: ”(Gud) Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”. Även om man inte är troende så kan dessa rader vara en tröst, tycker jag. All kärlek till dig Anna!
släng alla skitkläder………..Köpt nytt!!!!!!!!!!!
Du är en hjälte i mina ögon.
Gumman, jag gick igenom samma sak i min sjukskrivning. Fick absolut inte träna på 1.5 år sa läkaren (då jag marathontränade). Jag ljög så klart och bröt ihop totalt efter maran. Inte värt det någonstans! Förr eller senare kommer verkligheten i fatt och det är lika bra att göra upp en gång för alla..
Nu har jag 12 kg extra (fattar inte var de sitter, ärligt talat, men det ska bort) och jag har äntligen fått kraft att träna igen. Efter många månaders längtan, men tårar och ingen ork.
Usch vännen! Du har också haft det tufft, jag vet. Men själv har jag energi vilket gör det extra tungt att tvingas vara så stilla som jag är. Ca 5 kg + är målvikten de satt, något jag inte vägt någonsin förutom då jag var gravid..
KRAM finaste ❤