Idag visade min mentor på Mando mig en graf över hur en ”frisk” person ser på sin egen kropp och mat. Alltså vilken grad av missnöje och ångest över mat som är ”normalt” för att räknas fri från ätstörningar. Det intressanta var att hon menade att de som gått i behandling för ätstörningar ofta har ännu bättre självbild och en mer avslappnad inställning till mat än en frisk person som inte behandlats.
Även om jag inte uppfyllt alla kriterier för friskskrivning (hittills har jag ”bara” nått min normalvikt och att jag inte har några laddade livsmedel), kan jag redan se på omvärlden med andra ögon. Jag ser att så gott som alla tänker på att äta nyttigt och komma i form, utan att de för den sakens skull lider av ätstörningar. Tidigare hade inte jag heller ryckt på axlarna – det är fullt normalt att hålla igen efter all julmat, men nu blir det så uppenbart hur galet det är. Jag känner mig plötsligt onormal som äter 6 ordentliga mål ”vanlig” mat om dan med inslag av sötsaker. Onormal, men glad att slippa vara delaktig i dietträsket.
Samma sak vad vi anser vara en smal vs. ”plus size”-kropp. Detta har Sofy skrivit ett bra inlägg om, och i dagens Metro läser jag om kritiken mot H&Ms ”plus size”-modell. Inte konstigt att man får en skev bild när en helt normal kropp ses som överviktig. Jag själv är nöjd, men har ändå en bit kvar att lära känna min ”nya” kropp i den form den själv vill vara enligt min viktkurva. Samhällets förvirrande signaler om hur vi ska äta och se ut gör det inte lättare för någon av oss.
Bra att många kritiserar och att det faktiskt ger effekt såpass bra att H&M ”kan” byta ut sin modell (om än lite för sent. Bilden av en s.k. ”plus size”-kropp sitter nog redan inpräntad i mångas huvud).
Jag är en tjej som har haft ätstörningar och som väntar mitt andra barn. Igår när jag satt och bläddrade i Mama och såg att de skulle ha gravidmode blev jag besviken på deras val av modell, så besviken att jag mailade dem och frågade om de använde sig av modeller med sk lösmagar eller om det verkligen var en gravid kvinna på bilden. Jag skrev att jag inte är tjock men jag kan långt ifrån identifiera mig som kvinnan på bilden. Skulle det däremot vara en gravid kvinna som ser ut som ”oss” skulle jag har kunnat indentifiera mig och kanske vilja köpa deras kläder. Jag fick till svar att de alltid använder sig av riktigt gravida.
Blir ledsen över modeindustrin strör över oss bilder som ska vara för normala människor när väldigt få ser ut så. Det sätter griller i huvudet på oss läsare, liksom H&M modellen och får många att må dåligt för att de inte ser ut som normala….
Tack för ett väldigt bra blogginlägg. Önskar att fler PT:N och bloggare var lika personliga som du. Du är ett gott föredöme för framtiden!
Det är ju märkligt. Att jag dagen efter mitt senaste samtal med min terapeut läser att du och din kontaktperson har haft precis samma typ av samtal och tankar. Det du skriver i detta inlägget sätter så väl ord på det jag har haft svårt att formulera, annat än i mitt huvud! Jag tror till och med att jag copy-pastar detta inlägg rakt av, stoppar i väskan och tar med mig till nästa vecka och mitt samtal 😉
Jag har också hamnat där att jag helt plötsligt börjar undra om det är JAG som är onormal att nu äta 5-6 fasta, riktiga och bra mål om dagen. Helt i enlighet med matschema! Men det är ju inte konstigt, det är snarare som du skriver samhället i övrigt och i stort som är ätstört. Så oerhört sorgligt! Att det är vi som ätstörda eller också fd. ätstörda som blir de mer normala i slutändan (inte i alla fall såklart, det finns ju tyvärr undantag). Att det liksom blir vi som tänker ”rätt”, när samhället i övrigt gör fel. Ja oj vad rörigt, men jag tror du förstår 😉
Jag är också i upploppet av min behandling nu. Har bara 2 träffar kvar med min terapeut och det känns skitläskigt, nervöst, spännande och samtidigt ”har jag klarat detta”? Det mest nervösa är huruvida jag kommer klara det på ”egen hand” såklart. Men det finns ändå en trygghet i att veta att jag alltid är välkommen tillbaka till Ätstörningsenheten om tankarna börjar fladdra iväg alldeles igen.
Kämpa vidare Anna, det gör jag 🙂
Kram, Johanna!