Ätstörningar, fördommar och förlegad behandling

Med en bild från vackra Vildmarksvägen och Stekenjokk vill jag ge en återblick och reflektion över min behandling på Mandometerkliniken och samhällets förledade syn på och behandling mot ätstörningar. Till hösten har det gått två år sen jag själv behandlades och nu är jag tillbaka i gamla träningsvanor där rörelse är vardag, jag väljer främst hälsosam mat – det som i min värld är ”normalt” och jag både tycker är godast och mår bäst av, och jag väger som jag gjort största delen av mitt vuxna (friska) liv. Min kropp som den jag känner mig hemma i, min livsstil utan förbud men där jag väljer själv bland allt jag tycker om till en personligt hållbar må-bra-balans.

Personliga. Ett ord som glöms bort i många behandlingsmetoder inom sjukvården där man fixar symptomen men inte det som orsakat dem. Lagar navelbråcket utan att operera ihop diastasen som är anledningen till att det uppkom, ser till att ätstörningspatienterna går upp i vikt och äter ”normala saker som korv med pulvermos” men inte har resurser för att ge en personlig behandling med plan för det mentala och patientens vardag EFTER behandlingen. För det måste ju ändå vara målet – att bygga upp självkänslan och komma tillbaka till sitt eget liv istället för klinikens mått på normalitet? Tänka långsiktigt och hitta en hållbar livsstil med tanke på personens mål, bakgrund och hur samhället ser ut idag.

En personlig livscoach ute i ”riktiga livet” borde vara obligatorisk liksom ”träning på recept”. Även om många med ätstörningar använder träning som självbestraffning finns en annan sida med alla fysiska och psykiska fördelar. Istället för att förbjuda motion/träning tycker jag det borde ingå i alla typer av ätstörningsbehandlingar, t.ex. yoga, med inriktning mot att bygga självförtroende, lära sig att älska sin kropp, hitta en personlig nivå och med syftet att se träningen som ett sätt att ta hand om sin kropp istället för att bryta ner den.

Om ätstörningar fast med en annan inriktning har min vän Fanny Roethlisberger skrivit ett bra inlägg – ”Ätstörningar är generellt sett en sjukdom som drabbar tonårsflickor som inte vet bättre”. Här lyfter hon Potatismannen, en av få manliga bloggare som skriver om sin ätstörning för att bidra till ökad förståelse. Precis som jag gjorde under min behandling är han öppen och ärlig om sina med- och motgångar, något som kan hjälpa andra som mår dåligt och tror sig vara ensamma om detta. Precis som Fanny och Hampus vill jag krossa alla fördomar om att ätstörningar drabbar ”svaga personer”. Alla, oavsett kön, ålder, kunskap eller klasstillhörighet kan bli sjuk och visa på att det är möjligt att komma tillbaka till ett friskt liv. Personligt anpassat.

Vägen är inte rak och alla kan inte gå samma. Ibland ramlar du, det är inget konstigt eller tecken på svaghet, men vi kan hjälpa varandra att hitta din rätta stig till toppen. Din egen topp av lycka som inte behöver se ut som alla andras.