För att bygga styrka och självförtroende, för obegränsad rörlighet, frihet och känslan att JAG KAN. Inte bara för nyttan av träningen utan även för egot och äventyrslusten alltså. Där har du mina känslomässiga mål, de som gör att jag längtar till gymmet. Längtar till löpturen.
Igår sprang jag ett riktigt grymt löppass, full av energi efter sovmorgon, från sol, glass, musik och på hemvägen – pepp ur högtalarna inför Tjejmilen på Gärdet. Dock undvek jag folktäta Djurgården där jag kanske även hade fått publikstöd. Jag mår som bäst av löpning i skogen, både eftersom det är roligare med kuperad terräng och eftersom det är så mysigt. Vänligt, vackert, ombonat och lugnande för själen.
Planen var att testa att springa mitt längsta pass någonsin efter diastasoperationen, nu när jag känner mig så stark i magen igen. Att ha mätbara mål är också motivationshöjande och flyter mycket ihop med de känslomässiga eftersom de verkligen ger alla de där känslorna jag beskrev innan.
Just nu är det extra roligt att träna eftersom jag så ofta får bekräftelse och en egoboost när magen klara allt mer. Vid styrketräningen 12 fria dips igen…
…och igår 18 kilometer löpning innan det var dags för laserdoom-kalas för Hampus. Yeay! Underbart att nästan vara framme vi löpformen där jag kan springa och låta kroppen styra istället för tanken, orkar hålla magstödet såpass länge och att allt känns bra även efter passet. Och att ha energi över för att parera laserstrålar och Juniors humörsvängningar.
Varför tränar du?
Jag är en endorfinpundare 🙂 Jag har svårt för att sitta stilla och bara vara, men efter tuff träning känns det så skönt att vila efteråt. Tex ligga i soffan och se film eller lyssna på musik och läsa – sådant jag inte har ro i kroppen att göra annars
Tina – du som jag har ett rörelsebehov som måste tillfredsställas. Helt normalt när man fått in det som en naturlig del av livet 🙂