Långpass och prestationslycka

Ofta är det vi inte måste roligast, eller hur? Jag måste inte kunna springa. Jag måste verkligen inte kunna springa långpass för att klara min vardag och har inte någon tävling i sikte, men min erfarenhet från tidigare träning mot långlopp får mig ibland längta efter känslan. Att springa långt och lugnt, testa gränser och bli sådär nöjd över ett personligt distansrekord.

Igår var det några veckor sen jag sprang långt och optimala förutsättningar ute. Sval höstluft, vindstilla, sol och en stund i min gyllene skog lockade även om tentaplugg var huvudplanen. Som sagt, det vi inte måste… Men träning är sällan bortkastad tid. Jag fick en stor dos syre till tankarna, strukturerade upp dagens studier och fyllde på med endorfiner.

Dessutom en egoboost då jag landade på längsta distansen sen diastasoperationen, 20 km. Roligt att känna mig såpass stark att kunna springa på i backarna hela den sträckan och ännu mer bevis på att löpformen börjar ta sig idag. Benen är trötta men att knät, magen och bäckenet känns bra, trots att jag sprang i odämpade skor.

Sen fortsatte dagen med ett par timmars studier med paus för mer luft med barnen. Junior är galen i att cykla och igår var första gången han klarade det helt själv. Stort. Det är så tydligt hur strävan efter att lära sig nya saker är medfödd, hur framsteg bygger självförtroende och glädje.

Springa långt. Cykla utan stödhjul. Prestationer du inte måste klara av men som ändå ger så mycket. Rörelsefrihet och lycka att kunna.