Om att förlora ett barn – och vinna en stark Hugo

”Det värsta du kan vara med om är att förlora ett barn”.

Har du hört någon säga så? Jag hör det titt som tätt och orkar inte alltid mer än att humma fram ett ”ja”. Orkar inte berätta att jag förlorat TVÅ barn. Att jag väntade trillingar, låg inlagd på Karolinska i 2 veckor där jag inte fick röra mig mer än att gå på toa. Att förlossningen ändå satte igång i vecka 27 och hur ett 10-tal grönklädda läkare akut sövde ner mig medan jag i tankarna skrek ”NEJ! Det är för tidigt…”

Att ett två av barnen inte överlevde. Att allt blev mörkt, som en ridå av sorg. Först när lille Hampus dog, pojken vår nuvarande Hampus är döpt efter. Och sen, när vi äntligen började slappna av och hade kommit hem från sjukhusets Neonatalavdelning med två små, drabbades vår 3 månader gamla Jonna av blodförgiftning och hjärtstillestånd. Efter ett dygn med flera återupplivningsförsök valde vi att stänga respiratorn eftersom hon ändå inte skulle få ett värdigt liv utan en fungerande hjärna. Flickan Jonna fått sitt namn av.

För 11 år sen trodde jag att jag aldrig någonsin skulle kunna bli lycklig igen. Hel. Men det blev jag. Räddningen de första åren efter våra förluster var vår starke pojke som besegrade både en mindre hjärnblödning, hjärtstillestånd, tusentals nålstick, respirator och ljumskbråck. Hugo.

750 gram vägde han, några gram mindre än sin trillingsyster Jonna du ser till vänster på bilden ovan, och en riktig fighter. Han, jag och Jonas var ett tight team under den tuffa tiden. Levde för varandra. Familjen.

Det som gjorde mitt liv meningsfullt efter den stora förlusten. Men ibland klandrade jag mig själv för att han inte skrattade lika mycket som andra barn. ”Är det för att han saknar sina syskon? Eller att han inte har en tillräckligt glad mamma?”. Tankar jag kunde få, men som var Hugo´s personlighet. Han har alltid varit ett försiktigt och trygghetssökande barn.

Det var med extra stolthet jag hejade på honom vid fotbollscupen i Östersund. Vår f.d. lille fågelungen som vuxit upp till en så modig, självständig kille som klarar sig utan sina föräldrar en hel vecka. Idag en fysiskt stark fotbollskille, fullt frisk trots sin tuffa start i livet och med ett stort hjärta. Så omtänksam om sina vänner, medmänniskor, syskon.

Ganska precis två år senare fick Hugo sin första lillebror. Han fick också heta Hampus, det fanns inga bättre namn.

Kanske är det hans änglasyskon som gett honom sin kraft? Och sina syskon. Och mig. Märkligt nog känner jag att familjen är helt komplett idag, även om jag alltid kommer bära med mig sorgliga minnen och ett ärr i hjärtat. Ärr efter sår som läkt.

Jag tror på ödet, att det var det som gav oss 3 barn till efter Hugo, med våra änglars livskraft. En tro och tankesätt jag hoppas att du som också förlorat ett barn (eller fler) kan använda dig av. Alla har vi vår egen ryggsäck av upplevelser, ibland tung av sorg, men aldrig värre än någon annans. Att förlora ett barn är fruktansvärt, men livet går vidare och det går att bli lycklig igen – mycket med hjälp av sina närstående och sina tankar.

Igår firades Hugo och änglarna stort av familjen. Blev väckt med sång och presenter – en Zlatan-deo, fotbollsskor, ett mål som morfar och Jonas byggt ihop, pengar och en ny fleece, välbehövlig här i Jorm. Pengarna behövdes också på en gång då vi gjorde en utflykt till byns loppis där han köpte han en fällkniv. En fin 11-årsdag.

Grattis igen våra älskade trillingar – Hugo, Jonna och Hampus ♥♥♥