Sista sommardagen i Jorm

annalissjanis_jormsjon16

Precis som i påskas, julas, förra sommaren och alla andra gånger vi varit i Jorm får jag en tung, vemodig känsla i bröstet när vi ska lämna byn och mina föräldrar. Dagarna här har varit så sköna och har gått alldeles för fort. Som vanligt. Och det var först nu på slutet som det blev riktigt somrigt strålande väder med bad i Jormsjön, grillning (utan paraply) och utomhusmiddagar.

Sista sommardagen i Jorm 2016:

draken_annalissjanis

» Jag cyklade till Jormgymmet för ett helkroppspass med superset. En svettig historia som både finns delar av på Snapchat (Anna Lissjanis) och hela passet på Instagram.

jonna_frukost_jorm

» Även idag äter vi frukost innan den långa bilfärden mot Stockholm, men igår med mer ro. Tror det är rekord hur länge vi suttit och pratat vid varje måltid den här sommaren, nu när alla barn dels är stora nog att delta en stund i samtalen och dels kan springa iväg och leka själva – utan vuxna som passar.

kajak_jormsjonhh_eld_jormchilla_jormsjon16 jonna_luftmadrass

» Hela dagen spenderade vi nere vid sjön. Hugo och Hampus gjorde upp en egen liten brasa att grilla korv och pinndeg i, jag paddlade en tur med min fasters kajak och fotade massa bilder till en ny headerbild (kanske den överst i inlägget). Vi fikade, dödade ett gäng bromsar som var som galna kring benen, barnen badade och jag chillade mest i en solstol. Luftade mina sargade löparfötter. Pedikyr nästa!

fotter_jormsjon

» Timmarna som var kvar gick åt till att packa, äta panerad torsk med mammas goda sås, spela en sista omgång kubb tills knotten avförde matchen och smaka av de första mogna jordgubbarna. Så söta efter att ha hängt länge i norrlandssolen för att mogna. Bara de synd att resa ifrån.

jordgubbar_jorm

En sista kväll, så vacker att jag nästan ville gråta av tanken på att det dröjer ända till jul innan vi kommer hit igen. Vet inte om det bara är jag eller typiskt mänskligt att bli så här nostalgisk av avsked?

jorm_sommaren2016

Samtidigt, något som jag också skriver varje gång vi byter Jämtlandsfjällen mot höghus, älskar jag kontrasterna. Att komma hem till våra egna rutiner, slippa leva i en resväska och få en sista semestervecka i stan. Och Jorm finns ju kvar. Väntar på oss med mammas röda tomtar och decemberfrost ♥

8 Kommentarer
  1. Och jag känner igen mig i din vemodhet av det du skriver om känslan att lämna föräldrarna. Jag har varit i samma situation då jag valde att flytta 50 mil från dem, valde mitt liv men älskade inte dem mindre för det. Men känslan varje gång att säga hejdå ;(. Nu finns de inte kvar i livet och mitt bästa råd att är tala om för sina föräldrar hur mycket de betyder för dem – alltid. Det är jag så glad och tacksam för att jag gjorde.

    1. Malla – vilket bra råd. Vi är ganska dåliga på det i min familj, men pratar kring ämnet hela tiden. Om hur glada vi är att vara tillsammans, att vi inte vill åka osv. Men du har rätt – borde bli mer rak för de betyder extremt mycket för mig ❤️

  2. Vemodiga hejdån är mer regel än undantag. Spelar inte någon roll om det är för en vecka eller betydligt längre tid eller om det är en plats/person eller livssituation. Hur bra saker man än lämnar för. Det är nog väldigt, väldigt mänskligt!

  3. Hej! Först och främst, så tack för en bra blogg! Du springer ju en del så tänkte passa på att fråga.. Jag har haft en rutin nu och sprungit 1 – 2 ggr per vecka ca 5 – 10 km. Tycker konditionen är rätt bra numera. Jag springer oftast på relativt tom mage (springer på morgonen) och på sin höjd har jag kanske ett glas vatten i kroppen precis innan jag börjar springa.

    Den senaste tiden har jag börjat få ganska obehaglig håll precis vid högra höften. Det gör brutalt ont (kanske bara jag som är känslig..) redan efter 1 km och ibland tom när jag går i snabbare tempo. Det märkliga är väl att detta inte uppkom överhuvudtaget på min 2 veckors semester i Spanien, där kunde jag springa 12 km utan några problem.. Jag har därför lite svårt att tro att det kan vara blindtarmen som spökar..

    Vad tror du det kan bero på? Kan det bero på att det inte är helt rak sträcka som jag springer här i Sverige, alltså att det är lite backar etc? Hur kan jag undkomma det? Jag äter ju inte och dricker knappt något innan löpningen..

    1. Kristina – det låter som att det är just håll du får, något som kan uppstå om man utsätter sina ligament (ledband) kring magsäcken för utsträckning & belastning. Så om du äter/dricker kort tid före löpningen är magen tyngre och belastar ligamenten mer. Men ju mer vältränad du blir, desot bättre har dina ligament vant sig vid belastningen från rörelsen som går upp och ned.

      Mitt råd är att vänta en stund efter du ätit/druckit, att ha tålamod & ta det lite lugnare i början av dina löpturer. Kanske var det värmen i Spanien som gjorde att ligamenten blev mer elastiska? Jag vågar inte svara säkert, men det är min teori.

      Lycka till!

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.