ALLT som får oss att andas. Som ger kraft, kärlek till oss själva och vidare till fler. Får oss att fortsätta framåt – trots kallt spöregn och varningsljus..
..eller kanske just precis därför. Som jag skrev i min story och för att dra alla klyschor i en enda mening, men små ord kan rymma stora sanningar och ibland blir jag extra djup och sentimental. Det är oroligheter i omvärlden, året mörkaste tid, personliga utmaningar och Alla Helgona då vi tänder ljus för dom som inte är med oss rent fysiskt, men påminner om dom som faktiskt ÄR. Vad vi har och vad vi kan.
Vad beror på den där ryggsäcken, sorg och jobbigheter, men också värdefull erfarenhet och verktyg att hantera allt. Som yogamattan du ser sticka upp på bilden från igår morse, den hjälper mig att.. just det! Se rad 1 igen: hantera det betydligt tyngre längst ner i botten. Sorg jag inte går runt och tänker på dagligen, det vackra i min närhet gör ofta att jag glömmer mörker och får mig ofta att ta relativt lätt på vardagsläget, för ”inget är svårare än det jag redan gått igenom”, liksom mina må-bra-vanor. Träning, sömn, mat, närhet, humor.. ex. för KAN vi få in mer glädje i livet ska vi göra det tycker jag – oavsett läge. Mer ljus.
I helgen tänker vi extra mycket på dom som fattas oss i jordelivet. Vi våra änglaungar. Hugos trillingsyskon, som dog nästan 6 år innan Junior och tvillingsyrran föddes (ja, stämmer att jag både fått trillingar, tvillingar och ett ”normalt barn”, för dig som inte hört historien förr). Såklart han inte har några minnen eller känslor för änglarna mer än vad han fått berättat. Och kan låta märkligt, med tanke på att jag för 18 år sen trodde att jag ALDRIG skulle bli glad igen, men jo. Det blev jag. Starkare av hårda ärr, vette tusan, men evigt ödmjuk inför livet och tacksam för dom vid min sida.
Ibland som i helgen får jag en påminnelse, hugg av smärtan från då. Kan komma ihåg och känna vemodet från den första tiden efter barnens bortgång, men mittuppi sorgen hade jag ju även största lyckan – Hugo. 2 år senare även Hampus och när jag blev gravid med tvillingar – en pojke och en flicka precis som jag förlorat – var jag läkt. Eller.. hade varken tid eller behov att sörja längre.
Men. Att inte ”gå runt konstant ledsen” betyder inte att jag glömt eller ”sopar sorg under yogamattan”. Jag VILL minnas, vill prata med barnen om syskonen dom hade, vill fantisera om vilka individer dom skulle varit. Extra fint att Hugo var med och tände ett av ljusen på sina trillingsyskons grav igår. Och änglarna är alltid med oss, även som 2 tatueringar på mina underarmar.
Slut på lååång inledning, men betydelsefull för mig som du förstår och kanske ett frö hopp för dig som nyligen förlorat någon? Tid läker verkligen och mitt i sorgen finns som sagt glädje, i mörkret finns små ljus.. kärlek! ♥
Det blev visst en roman innan jag ens kommit in på veckans vardagsrapport haha, men tillbaka på jorden: lite från veckan som gått sist.
Löpsnack, utmaningar och All Helgonalove – veckans träning och vardagsrapport #115
» Träningen: ett av alla verktyg jag nämnde ovan som ger struktur och kraft till så mycket annat. Förra veckan skippade jag yogan, trött efter halloweenfest kvällen innan. Och denna vecka skippade jag ett av mina vanliga crossfitpass, men är nöjd med mina val och igår var jag tillbaka på yogamattan. Annars har jag inte haft så stora tankar på träningen, utan gått på rutin och känsla – och ibland inte. Trötta dagar har jag verkligen fått ta mig i kragen och tänka på mina erfarenheter av hur BRA jag mår av rörelse, men då utan prestationspress och ibland något helt annat än det ”gamla vanliga”. Summeringen:
- Måndag: crossfit
- Tisdag: lugn löpning
- Onsdag: styrketräning med underkroppsfokus + rörlighet
- Torsdag: styrketräning med underkroppsfokus + rörlighet
- Fredag: vila
- Lördag: yoga
- Söndag: löpning, backintervaller
» Måendet har varit högt och lågt beroende på sömn och anda omständigheter. Endel fick du i inledningen, andra nedan. Men tidsomställning och personliga djupdykningar via KBT har bl.a. dämpat mig, medan helgen lyft sinnet. Mina föräldrar har varit i stan och det var så mysigt att spendera hela lördagen ihop. Gå till minneslunden, hinna prata ordentligt, äta middag med hela ligan här.. och jodå, även solo har jag haft mina ljusa stunder.
November är kontrasternas månad. Ännu en klyscha, men ”ljus syns tydligast i mörker”. Och jag ÄLSKAR verkligen färgerna, att tända levande ljus och höra hur det smattrar på rutan. Gå in i jobb- eller träningsbubblan, kolla serier och laga god mat. Sistnämnda fick vi verkligen när mamma hade med en färdig tjälknöl, egna potatisar, morötter, grönkål och kantareller till sås igår. Och nu är både frys och kyl full av pärnonen- och Jormbygdens lyxiga råvaror. Kan inte önska mig en bättre julklapp, plus deras närhet i helgen och..
» Barnen var hos Jonas – mestadels. Det SÖG att inte fira hela höstlovet med dom, men när jag jobbar och i stan är det svårare. Eller, framför allt dyrare. Är ändå glad att Jonas såg till så att Hugo kunde åka till sin farmor och kusin i Dalarna, att Jonna fick ett grymt thaiboxningsläger, tvillingarna har lekt med syrrans barn i Sollentuna och vi alla fått endel tid med mina föräldrar. Att vara kvar i stan behöver inte vara negativt, även om mitt modershjärta överanalyserar och vill skämma bort maximalt. Det går ändå ingen nöd på mina ungar och det har säkert varit avkopplande för dom på hemmaplan om inget annat.
» Övrigt? Spelade in ännu ett avsnitt till podden ”SportHälsa snackar kost och träning” ihop med Bella i fredags. Den här gången om löpning, en favoritsport för oss båda. Lovar att hojta när podden släppts.. och annars kommer jag inte på me spännande att berätta. Eller jo – se serien TORE på SVT! Bästa i burken just nu, tillsammans med ”Så mycket bättre” tycker jag.
Hur mår du? Och hur var din vecka? Skriv gärna och ventilera, kram! /A
