Efter min morgonträning stack hela familjen ner på stan för att köpa Halloween-dräkt till Hugo, kläder till mannens ”black-and-white-fest” (?) och nytt puder till mig. Nyansen blekare än sommarpudret. Små saker, oviktiga i det stora hela, och mest för att ha ett mål vid en skön höstpromenad. Det är sällan hela stora familjen är hemma samtidigt och jag märker på barnen att bara DET är mysigt, utan att vi gör något speciellt.
Ett stopp på Donken blev det också av praktiska skäl, även om jag själv har svårt för maten där. Jonna älskar att dippa och Junior åt helst BARA ketchup. Själv drack jag Sprite Zero och undrar om jag någonsin kommer börja gilla skräpmat, oavsett hur mycket ”ätbehandling” jag får.
Däremot vill jag att mina barn ska växa upp med en syn att ”allt är ok, men inte alltid”. Precis som jag själv gjort. Det är ingen lätt uppgift att vara förälder, att vara en bra förebild och ge dem rätt värderingar. Största skälet att jag tar tag i mitt problem och när jag tänker efter är det just när barnen är i 2-årsåldern jag använt kost som ”trötthetshandtering” med extremt kontrollerat ätande. Aldrig för att ”bli smal” (precis som att en tjock inte äter för att bli tjock), det är jag av generna och mitt stora intresse (träning), utan bara för att hantera ”kaoset i huvudet”. Jag ser det inte som något konstigt att vissa föräldrar stressäter skräpmat och blir överviktiga medan andra tappar matlusten. Beteenden som kan gå över när barnen blir större och du hinner tänka på dig själv lite mer. Hinner reflektera, känna hunger/mättnad och SITTA ner när du äter. Så har det varit för mig efter varje barn när jag varit för trött att tänka och agera förnuftigt – beteenden som släppt efter ett tag, men så har det kommit fler små och jag har fått en släng ”ätstörning” igen. Aldrig slutat äta, men blivit extremt strikt + tränat hårt för att fylla på med lyckohormoner.
Precis som en nykter alkoholist trillar dit när livet är tufft kan ätstörningar komma tillbaka om du haft dem tidigare. Mat kan man ju inte vara utan helt, vilket gör det lätt att få återfall, men enligt vissa KAN du bli helt fri från återkommande ätstörningar. Bli fri från tvångstankarna och bli frisk. För alltid (bevis).
Det ska jag kämpa för, trots att jag nog automatiskt äter mer avslappnat när tvillingarna blir större, men jag vill bli fri för alltid. För min och familjens skull. Och indirekt DIN. Jag vill vara en bra förebild och det är därför jag väljer att öppet prata om något så privat men otroligt viktigt ämne. Jag vill visa att det inte är skamligt att må dåligt och söka hjälp. Tvärtom sunt att ta tag i problem och ta göra vad man kan för att må bra. Var och varannan människa går i terapi av olika skäl, och jag vill visa vägen till ett hälsosammare liv.
Måste säga att du är en enormt stark person som kan prata öppet om dina problem. Ingen människa är perfekt… Men styrka är att kunna inse sina egna begränsningar och problem. Har själv haft anorexi och var riktigt illa däran.. vägde 32 som minst. Har lyckats ta mig ur det och har nu en underbar dotter. Visst, jag kan få slängar av ett osunt mattänkande… Det är som du skriver som en nykter alkolist så kan slängar av ätstörningar komma tillbaka när det är mycket runt om en… Men då gäller det att tänka till och tänka på varför man gör si eller så…
Motgångar är till för att stärka oss. Å du liksom jag kommer att fixa det galant. Styrkekramar till dig…. 🙂
Du anar inte hur mycket det här betyder för andra människor, att du delar med dig. Åh, önskar jag på något sätt kunde gå något tillbaka. Tänker på dig och inspireras av dig!
TACK för allt peppa! Som jag skrev till Linda är det inte för att ”beklaga mig” eller ”tycka synd om mig själv” jag skriver om detta utan för att jag VET hur vanligt det är med ätstörningar av olika slag & det är därför ett viktigt ämne att belysa.
Kan jag få någon med problem att ta tag i sina egna är det värt enormt mycket.
Är enormt inspirerande och starkt att du delar med dig av din resa.
Vi är många som känner igen oss, och just kontrollbehovet triggade min ätstörning också, men jag ville bli smal.
Idag anser jag mig vara frisk, men det är framförallt för att jag är medveten om hur jag ska parera tankarna.
Lycka till! 🙂
Du är verkligen en förebild Anna! Jag hade också ätstörningar flera år tillbaka i tiden, men lyckades ta mig ur dem. Det går om man vill, precis som med allt annat! Jag har precis som du skrivit öppet i bloggen om ätstörningarna nu efteråt och det är många som uppskattar uppriktigheten och att man delar med sig, jag tror och vet att det hjälper många. Så fortsätt vara sådär grym som du är och inspirera till hälsa! Kram
Heja dig! Jag tycker att det är jättebra att du är öppen med det; inte minst för att det är en sådan kamp för många. Och, framför allt, att du tar hjälp.
Min mamma var anorektiker, själv klarade jag mig hyfsat bra, men nu är min tonåring drabbad. Tyvärr väcker det också dubbelt så starka känslor i mig; inte enbart får jag panik över sonen, utan minnet av min mamma, som periodvis inte åt, dyker också upp. Jag inser att jag som barn var livrädd för att hon skulle svälta ihjäl sig och att det är något som jag aldrig har bearbetat. Jag önskar att hon hade erkänt sina problem; det hade gjort det lite lättare!
Så jag tycker verkligen att du gör helt rätt, för din egen, dina barn och dina framtida barnbarns skull!
kämpa och börja nu
Jag tycker du gör helt rätt som berättar så öppet om din kamp. För just det faktum att du faktiskt också kämpar, kan hjälpa andra. Och ”mår man ändå dåligt” kan man ju ”lika gärna göra något gott av det”, så att säga. Så resonerar jag. För bara vetskapen att man inte är ensam kan ibland vara vad som får en att orka dagen – och en till, och en till..
En av de stora anledningarna att jag bloggar så öppet om mitt förflutna, min resa och mitt mående idag är att jag tror det BEHÖVS. Idag lever vi i ett samhälle med dubbelmoral på många sätt ; man ska vara nöjd – men hela tiden bombaderas vi med råd om hur vi blir bättre. Man ska våga prata om jobbiga saker – men gör man det får man höra att man söker uppmärksamhet/liknande. Men man ska ALDRIG må dåligt över att må dåligt !! Och man ska aldrig låta sig nedvärderas och förminskas genom att låta NÅGON säga åt en att man inte alls mår ”så himla dåligt”, att det inte alls är så hemskt att känna som man gör. Ens känslor ÄR ens sanning – och även om man inte vet exakt hur man förändrar till det bättre, så kan jag LOVA att det inte sker genom förnekelse och skam.
Skam och skuld är de två värsta känslorna man kan känna, och DÄRFÖR behövs sådana FÖREBILDER som du Anna!
En sak till (förlåt mina långa kommentarer… jag bara älskar dig och din blogg) men OM du vill, får du hemskt gärna maila mig, jag skulle gärna hitta på något slags samarbete med dig. Kanske ”bara” att du gästar min blogg med ett inlägg om tex det du skriver om här. Eller nåt. Jag bara tror vi skulle kunna göra något bra. Något viktigt som behövs.
Du är så himla bra!
Otroligt välvalda ord. Fina du !! önskar alla kunde läsa detta….
Jag har precis erkänt för mig och själv och min sambo om samma problematik…för exakt 6 månader sedan föddes vår underbara dotter. Har jag njutit av de 6 månaderna på bästa sätt? Nej, jag stressat och framförallt pressat mig själv för att komma tillbaka i form så fort som möjligt. Satt på spinningcykeln in i det sista innan förlossning och var snabbt tillbaka efteråt. Kontrollerar maten enormt mycket och får ett otroligt dåligt samvete om jag äter något som är utanför mina ramar. Tänker direkt efter ett träningspass på hur jag ska få ihop nästa pass och vilken typ av träning som skulle ”ge” mest. Min sambo har så klart märkt detta och stöttar mig på bästa sätt, igår kom grannen in med världens största godissklål till oss med finfin choklad i olika varianter. Jag ville väldigt gärna sätta tänderna i all choklad, men samtidigt inte. Sambon säger till mig att ”jag vet att du vill ha så nu äter du lite choklad med gott samvete”…vad händer? Jo jag äter,för att bevisa att jag kan, en, två, tre och fyra chokladpraliner…jättegott och otroligt sött! Men sen kommer tankarna som gör ont och jag börjar inse att jag fått i mig säkert 2 ”vanliga” dagars totala intag av kolydrater inom loppet av några minuter. Idag startade dagen med en fattig frukost allt för att kompensera,trots att jag vet att det är sååå sjukt! Jag skulle dessutom ha en vilodag idag, tveksamt om hjärnspökena kan hålla mig ifrån ett träningspass. Jag kan inte unna mig utan att må dåligt och i en förlängning undrar jag vad jag kommer överföra till min lilla dotter. Tack för din öppenhet!
Ida – BRA att du tar tag i problemet & erkänner för dig själv & din familj. Jag tycker du precis som jag ska söka hjälp. Det är extremt svårt att själv ändra så ingrodda mönster.
Stort lycka till!
Barn tar in mer än man tror…….
om jag vore du skulle jag börja dra igång vägen mot – frisk redan idag…
varför vänta….
Sett dina inlägg sista dagarna och det enda jag läser är ” beklagelse” över ätstörningen” men ändå låter du den vara med, för det är ju precis det som skrivs…..´du låter den härja med dig….för varje nytt steg du kan ta desto bättre….
ta vara på livet…
Linda – jag beklagar mig inte utan reflekterar bara över mitt liv & ämnet i stort. Det är inte så att jag är jättesjuk – jag väljer helt enkelt annan mat för det mesta. Men inte ALLTID. Igår åt jag shake mushi MED ris & glass, är vi bortbjudna äter jag allt & hemma samma som de andra men med mer grönsaker ist för pasta/ris etc. Alltså – jag svälter mig inte (då skulle jag aldrig klarat en Klassiker etc.).
MEN jag tror som du att även detta sänder ut fel signaler till barnen, att mamma inte tar en glass en solig måndag, varför jag ska få hjälp. Starta idag vore ju lätt men jag har extremt svårt för lagom (om jag inte är bland folk) varför jag vill lära mig rätt från början – vad som är lagom mycket mat för MIG, hur hittar jag mättnaden & hur ska jag tänka.
Heja Anna! Stöttar dig med allt jag har! Kram
Modigt inlägg. Starkt av dig att skriva om det!
Kram M
Jag känner igen mig i dina problem, och tycker det är hemskt tråkigt att jag inte kan tänka att allt är okej, men inte alltid. Ibland mår jag inte bra på grund av hur hälsosam jag är, och jag skulle vilja veta hur mycket man får ’slarva’ utan att det händer någonting med kroppen. Jag har svårt för godis, skräpmat och allt annat och är superrädd att hamna i en ätstörning. Vad är ditt bästa tips?
Casandra – bara att du tänker så är en form av ”ätstörning”, så försök slappna av. Ju mer du håller dig ifrån skräpmat/sötsaker ju större risk är att du överäter när du väl äter det. Förmodligen händer ingenting om du äter måttligt & tränar normalt. Och du – vad gör det om du går upp ett kg? Det är där du får börja – älska din kropp!
Lättare sagt än gjort, men det är sjukt många som har mer eller mindre tvångstankar gällande kost. Så otroligt dumt! 🙁
Åh, känner igen mig så otroligt mycket. Har själv skrivit ett väldigt öppet inlägg igår (måndag) i min blogg. Undrar vad folk tycker och tänker. Känner skuld och skam över mitt mående. Några av mina vänner har berömt mig för mitt inlägg och tycker att jag är stark, en nära anhörig menade på att alla mår dåligt ibland men ofta kämpar i det tysta. Från den personen har jag lärt mig sedan ung ålder att jag inte duger och att det är skamligt att prata om sånt som är svårt och jobbigt…
Men jag är 24 år. Jag vill leva ett lyckligt liv. Jag vill ha hjälp. Jag vill inte ligga på akuten flera ggr per år efter stora överdoser. Jag har försökt, men av nån anledning kan jag inte må bra. Jag kanske måste ta det jobbiga nu, trots skam, skuld och smärta, för att verkligen satsa på mig själv och min hälsa, så jag inte behöver ha det såhär resten av mitt liv. Jag skadar inte bara mig själv utan också de människor som faktiskt bryr sig om mig.
Det jobbiga är att jag känner mig så ensam. Gör du också det ibland?
LouiseLchf: Det är bra att du öppnar dig Louise & du ska absolut inte känna skam. Ta tag i problemet, sök hjälp & gå inte ensam med detta! Själv känner jag mig inte ensam då jag ser & hör många med samma problem & hoppas du också får någon att prata med. Det behöver du!
Kram & ta hand om dig!
Så bra inlägg! Kram!