Fotad av Hugo mitt i chokladbolltuggan. I fredags fick jag lämnad kliniken tidigare än vanligt för att jag ville gå och fika med mina stora grabbar. Jag överraskade dem med tidigt hämtning på fritids och vi gick till ett café där de fick välja fritt. Gott och mysigt tyckte alla 3, för kvalitéstid med bara Hugo och Hampus får jag inte ofta. Fikar sötsker gör jag inte heller ofta.
Eller gjorde. Jag har absolut ätit gosaker även tidigare, men inte utan träningsplaner eller andra hjärnspöken. Visst kan man leva sitt liv helt utan socker, men rent socialt är det en stor frihet att slippa planera och kunna känna att allt är ok. Social näring är lika viktig som fysisk och just nu känner jag att en helt ny och rolig värld öppnats. Tidigare var gymmet och löpspåret platsen att träffa vänner – nu funkar alla platser UTAN massa planering eller ångest.
Nu är inte min ambition att omvända världen till att sluta träna och äta massa socker, men för många är det så mycket tvång över allt. Folk runtomkring hejar på de ”hälsosamma och duktiga”, ovetande om hur begränsat ett liv blir där allt kretsar runt träning och vad som är ok att äta. Kroppar som pressas in i en form de inte är gjorda för och en hjärna på högvarv för att allt ska stämma perfekt.
Hård träning och hälsosam kost är grymt, men det gäller att hitta en bra balans mellan allt. För vissa funkar detta jättelätt medan andra, som jag, får kämpa för att inte bli för extrem åt något håll. Nu är jag i alla fall på god väg mot balans och för dig som känner någon med problem – berätta ärligt vad du tycker, tipsa om vilken hjälp som finns att få och att du gärna stöttar. Be dem gärna läsa min blogg för att få insikt, men tänk på att det är en mognadsprocess att ta steget att söka hjälp. Själv har jag varit medveten om mitt problem i ca 1 år innan jag tog tag i saken – just efter att en vän sagt att jag inte såg frisk ut. Men man måste VILJA bli frisk för att bli det. Och våga.
Hej Anna
Jag tycker att du är fantastisk som delar med dig av din ”resa”. Får mig en tankeställare själv, har varit super strikt men är mer ”human” mot mig själv nu förtiden! Sedan jag fick tre tjejer har jag insett hur viktigt det är att vara ”normal”! Hälsosam är jag för jag älskar nyttig mat samt att träna men det går ingen nöd på mig om det inte blir som jag planerat!
Jag ser dock många runtomkring som lever med tvångstankar och som knappt kan umgås med sina vänner pga mat och träning. Mycket illa.
Önskar dig stort LYCKA TILL!!!!
TACK Anna <3
Fantastisk att läsa din resa till ett nyttigare och friare och friskare liv…
Bilden på dig i detta inlägg så så levande och glad ut… DU strålar lycka i ögonen som verkligen är själens spegel..
Härligt att se dig njuta i det som är helt naturligt… Du rockar tjejen… Fortsätt så… Har själv varit inne på samma träningsberoende bana med strikt kost. Men har nu följt dig på din resa till friskare liv… Å hör och häpna så har jag tack vare dig vågat börja äta bröd och kolhydrater igen och ser att det inte är farligt… 😀
Så gott och underbart att kunna njuta av livet igen.. Tack Anna för din inspiration och bra blogg… Fortsätt så… 😀
Styrkekramar
Anna – vad glad jag blir! Grymt av dig att ändra din kost & släppa kraven. För vissa funkar det att periodvis äta striktare, men har man en tendens för ätstörningar är det bättre att bara äta normalt. Dieter kommer & går, men ”vanlig mat” funkar i alla år. Typ 🙂
KRAM & tack för pepp!
Mycket bra skrivet 🙂 Hoppas du mår bättre nu, kramar Lina
Du är så bra Anna, just som du är. Uppskattar så mycket att ha dig här att följa och peppas av. Du är stark. Kram.
Tack Jeanna & stor kram tillbaka!
Hej Anna!
Jag följer din blogg sedan ett tag tillbaka & det är såå inspirerande att följa dig!
Du är verkligen en förebild som tar tag i dina problem & skriver så öppenhjärtat om det i din blogg.
Heja dig Anna:):)
Kram Linda
Linda – tack för stödet fina du!
KRAM
Jag vill faktiskt tacka dig för att du är så öppen med din behandling på Mando. Jag känner igen mig i dina beskrivningar om dina tankar kring mat och träning.
Men, mitt problem är inte bara att det enbart är nyttig mat och mycket träning. Jag har haft en stressig period och inte haft någon aptit överhuvudtaget, vilket har medfört att mina portioner har gått från att vara så härligt stora som dina (misstolka nu inte!) till att ja.. vara en portion för en flicka på 4 år. 12 stora köttbullar har blivit 4.. kanske 5 på sin höjd. Mina salladsberg har gått till att bli några skivor av vardera grönsak. Små portioner med andra ord. När jag ”unnar” mig något gott, på helgen vanligtvis, brukade jag förut lyxa till med lite yoghurtglass och någon bit choklad. Nu unnar jag mig proteinbarer.
Nu när större delen av stressen har lagt sig så har mina matvanor inte återgått till det vanliga. Jag äter precis lika lite som under min stressiga period. Unnar mig proteinbarer på helgen. Knäppt va? Det som är ännu märkligare är att jag får ångest om jag äter lite mer, trots min hälsosamma mat. Äter jag en proteinbar för mycket är skammen ganska stor.. Märkligt hur hjärnan fungerar.
Stressen och brist på näring har ju också bidragit till att jag varit sjuk en hel del. Tack och lov så har jag hoppat över träningen vid sjukdom.. Nu när jag blivit sjuk för kanske 10 gången – denna gången i lunginflammation! – så har jag verkligen börjat tänka till om min egna situation. Min situation är inte hållbar och jag mår dåligt av den.
Din öppenhet, i kombination med att jag tröttnade på att vara ständigt sjuk, har gjort att jag börjat utmana mig själv lite. Jag har utmanat mig själv genom att äta något ”extra” varje dag, som t.ex. choklad, någon godisbit, proteinbar eller lite mer flingor på filen. Jag har börjat trycka i mig själv lite mer mat och lägga upp mer på tallriken. Jag äter mig MÄTT och tar kanske en extra tugga till. Magsäcken har ju trots allt blivit mycket mindre och det jag äter mig mätt på är fortfarande för lite. Jag har även börjat fundera på att kanske utmana mig själv med att äta pizza, en kakbit eller den där yoghurtglassen jag var så glad i innan. Men jag är inte riktigt där ännu.. fast jag är ju på väg dit. Alltid något!
Så TACK för dina fina inlägg och LYCKA TILL! Du hjälper inte bara dig själv, utan väldigt många andra. Skickar styrkekramar till dig och önskar dig det bästa!
Kristina – precis så är det för mig också, & precis som du beskriver kunde jag inte ta mig tillbaka på egen hand den här gången. Tidigare har jag också återgått till om än nyttigt, men lagom mängd av bra mat när stressen lagt sig. Men som sagt – ibland går det inte när man fastnat i beroendet & kickarna som svält & stor träningsdos ger.
Bra med dina ”utmaningar” men jag tycker ändå du ska söka proffisionell hjälp. Det är bra att få någon kunnigs utlåtande för det är så jäkla lätt att trilla in i ett skadligt beteende igen om du inte fått bearbeta problemet fullt ut.
Tack för att du delar med dig & HEJA dig också! Livet är så fantastiskt & vore synd att springa förbi – eller hur? 🙂
KRAM
Vad skönt att se dina framsteg Anna!
Har själv gått igenom samma resa, så vet hur du känner dig ibland!
Men det är härligt av dig att du delar med dig! Du gör en viktig insats både för dig
själv nu och för många andra! TACK för att du vill dela med dig! Du kämpar på bra!
kram
Verkligen! Så bra! Man ska inte glömma att bara njuta ibland! Utan någon ångest eller annat!
Vad duktig du är!!!! Heja dig. Jag tränar en hel del och mitt motto är att det som äts av gott samvete är inte av ondo… Ex en chokladboll.. Men tar man två tänker många jag borde inte ta en till…… Lagom är bäst, det måste man sträva efter…. För dem som ska gå ner i vikt och äter hälsosamt hela vägen för att sedan belöna sig med onyttigt anser inte jag är sunt.. Nät man slutar röka så tar man aldrig en cigarett i belöning…
Lagom är bäst, lycka till njut av livet och allt det har att erbjuda!!!
Sara – tack för ditt stöd & desamma till dig 🙂
åh vad bra du är! kloka kvinna.. hejar starkt på dig och tycker du är grym som faktiskt vågar allt detta, släppa träningen o följa matschemat fullt ut, & äta godsaker utöver de!
fortsätt så, fortsätt inspirera!
kram
Frida – tack för dina snälla & pepprande ord. Klart jag ska fortsätta 🙂
Kram
Tack Anna för att du skriver om det här ämnet och att du så gärna delar med dig. Har följt din blogg i ca 1 års tid, men inte kommenterat tidigare men nu känner jag att jag bara måste. Andledningen till att jag började läsa den var att jag ville komma igång med min träning lite mer seriöst och har blivit inspirerad av dig. Just för att du varit så inställd på dina mål. Men så har jag också min egen ätstörning att dras med, fast åt andra hållet än dig. Där jag överäter allt onyttigt som jag kan komma över när jag inte mår bra och inte tränar alls. Så kommer perioder där jag försöker vara striktare och tränar mer, men har alltid fallit tillbaka till hetsätning. Dock aldrig kräkts. Så inte förrens för ca 2 år sedan insåg jag att det jag har också är en ätstörning. Har läst flera böcker om detta och försökt på egen hand att ta hitta en balans och må bra. För det är det allt handlar om. Är inte frisk än, enligt mig själv, även om jag kommit en bra bit på väg och kan nu lättare se ett mönster och vet vad som triggar mig. Men har funderat en längre tid att söka professionell hjälp också, vet inte om jag klarar att ta mig ur det helt och hållet alldeles själv. Din resa genom Mando har puschat mig ett steg till, så nu är jag nästan framme vid att ta telefon och hitta någon som kan hjälpa mig med detta. Så en än gång, tack för din öppenhjärtliga blogg.
Evelina – vad BRA att du kommit så långt att du närmar dig att söka hjälp. Du har redan kommit till insikt & jag lovar att du inte kommer ångra dig om du söker hjälp. Det är en enorm lättnad att släppa allt & överlämna sig till dom som tar ditt problem på allvar. Ingen är värld att leva ett så hårt liv som det faktiskt är med all fysisk & psykisk press.
Kram & lycka till!
jag tror inte ens du anar hur många och hur mycket du hjälper Anna. Du är fantastisk, tack!
Tack snälla Nathalie! Du med som skriver & gör mig glad 🙂
Jag öskar verkligen ingen människa att vara i din situation, men jag måste ändå erkänna att jag uppskattar att du är öppen kring det och jag är tacksam över att få ta del av detta.
Jag kom i kontakt med psykiatrin för första gången för…kan det ha varit tre och ett halvt år sedan? Fick då diagnostiserat anorexi men när det gäller behandling så har det väl gått i perioder (delvis på grund av att jag själv inte har velat eller tyckt att det behövs, delvis skulle man kanske kunna ifrågasätta vårdprocessen). Hur som helst, i somras avslutades min behandling eftersom jag studerar mitt tredje år på universiteter utomlands. Det är tufft. Riktigt tufft. Jag gör framsteg (på vissa plan), men med tanke på att både kropp och psyke slår bakut till och från ibland så återkommer tanken att mer krävs. Jag vill så mycket, och det är klart att det känns som ett misslyckande när kroppen känner ifrån. Det gör ont att höra kommentarer kring hur smal jag är. Det gör om möjligt ännu ondare, när jag ser mig själv i spegeln i gruppträningssalen, och faktiskt inser hur förjävlig jag ser ut. Kanske är det först nu jag börjar ta det till mig. Det är bara så svårt, när jag i nästa sekund känner mig stark och oövervinnerlig.
Förlåt, lite långt och väldigt mycket om mig! Ville bara tacka dig, för att du kanske har sått ett frö inom mig, att hitta en lösning för att ta mig ur detta. Tack!
Lovisa – tack för att du delar med dig. Jag tycker absolut du ska släppa allt & söka hjälp. Jag vet hur livet går upp & ner & att du i vissa stunder känner dig frisk & stark, men problemet finns alltid kvar där under ytan. Ju snabbare du får hjälp desto bättre – du har inget att förlora. Men jag vet att det måste komma från dig själv, så tänk på saken, kolla upp alternativ på hjälp (jag rekommenderar Mando där man får hjälp med ätandet).
Kram & lycka till i livet!
Anna, jag har följt dig under några år men under hösten har jag kommit ifrån det lite, gravid med tredje barnet och fullt upp med logistik. Du har alltid inspirerat på träningsfronten och jag har kunnat plocka det som varit relevant. Jag blev väldigt berörd när jag läste om hur du har det nu och blir väldigt glad att du fortsätter dela med dig. Jag utvecklade fullskalig bulimi för 20 år sedan och jobbar fortfarande med att hitta det sunda förhållningssättet till mat. Nu menar jag inte att det tar såhär lång tid att bli frisk från något, jag är nog i de flestas ögon fris sedan länge. Men det är fotfarande så att jag tacklar tuffa tider med att äta godis och fortfarande kan jag tänka att om jag kan kompensera för dåligt ätande med att träna. Periodvis går jag till psykolog, nu senast hos en som är specialiserad på ätstörningar för att prata både om de saker som trycker mig (ex familjeproblem) och hur det uttrycker sig (äta, äta, äta) men det är samtidigt en spännande resa i självutveckling och målet är att få bort all laddning ur mat och allt duktighetstänk kring träning, att kunna leva livet och göra saker utan att hela tiden lägga värderingar på det. Det är svårt men spännande. Väntar min tredje flicka nu och det sista jag vill göra är att påföra dem laddningar kring mat. Vi gör alla så gott vi kan och om det inte funkar så får man leta upp något nytt sätt. Lycka till, stöttar dig till fullo!
Ingela – tack för att du delar med dig av din historia. Jag är glad för din skull att du kommit såpass långt med ditt eget problem. Såna som oss får säkert leva med att alltid vara vaksamma i tuffare tider & när något går oss emot. Det är då vi tar till maten på osunda sätt – om det så rör sig om för mycket eller för lite.
Tack för stödet & jag är glad för din skull. Önskar dig all lycka till med livet & dina tjejer!
Du är verkligen bra som tar tag i ditt ”problem” och delar med dig!! Verkligen! Kan säkert hjälpa många andra också. När jag var yngre hade jag en period när jag var väldigt strikt med kost och träning och fick ångest om jag missade ett pass eller åt något onyttigt förutom på min ätardag. Idag har jag hittat en balans och mår bra i det, älskar att träna men får inte ångest om jag missar ett pass eller inte tränar lika mycket som jag skulle vilja.
Fortsätt att kämpa och inspirera, du är grym!
Marie – kanon att du kommit ur ditt tvång & hittat en bättre balans. Tack snälla för ditt stöd!
Så himla bra Anna! Du har så många unga tjejer som läser din blogg och den här balansen och att få ta del av resan- det inspirerar verkligen! Heja dig!
TACK Annie & desamma till dig för alla kloka & viktiga inlägg.
KRAM & heja tillbaka!
livet är underbart när man är fri…………fortsätt så…….
Ååh! Än en gång tack för att du har valt att dela med dig! Fast man inte är riktigt en sån som du avser med ”Folk runtomkring hejar på de ”hälsosamma och duktiga”, ovetande om hur begränsat ett liv blir där allt kretsar runt träning och vad som är ok att äta.” så är jag liksom ”mer åt det hållet”. Jag lever inte direkt så, men jag har det alltid i tankarna, och det stör mig. Att sällan kunna njuta med helt gott samvete. Däremot är det liksom svårt att hitta balansen mellan en för kontrollerad kost, och tankarna om att faktiskt inte vilja ha i sig för mycket vitt mjöl, socker, fel sorts fett, färgämnen, tillsatsämnen osv.
Är så glad att få läsa din positiva blogg!!
Jag tycker du är så stark Anna och att läsa din blogg (som jag gjort ett bra tag nu och träffat dig tiidigare i år på BBC mama) så ser jag väldigt mkt upp till dig och all kunskap du har. En stark och motiverande människa och mamma är vad du är!! Jag blev rörd, av någon anledning att läsa det sista i detta inlägg . Jag har försökt sååå många ggr att utesluta så mkt, speciellt socker i form av godis, läsk osv osv.. jag klarar någon vecka sen är det totalt kört. Jag ser folk omkring mig som verkligen pressar sig själva, jag ska inte äta det här o inte det här…. hur de faller emellanåt. Jag har inte det psyket. I min värld (kanske fel tänkt jag vet inte) så lever vi bara en gång, man måste kunna stoppa i sig lite godis, ett glas cola eller två mm utan att någon där inne står och slår en hårt. Jag vill inte må dåligt över att jag äter godis etc. Det väger upp mkt om man äter rätt måltider också ju. Och att utöva träning, vilket jag kommit in i nu ordenltig och jag ser ett liv utan träning som meningslöst, jag älskar livet jag lever idag med träning inräknat.
Fortsätt med din blogg som du gör, vi är så många här ute som uppskattar dig och den precis som de är 🙂
Stor kram
Jennie i Oxelösund
Tack Jennie! Du anar inte vad ord som dina gör mig glad.
Stor kram!
Hej! En nära anhörig drabbades av anorexi för ca 2,5 år sedan. Tack vare stöd och uppmärksamhet från familjen och oss runt omkring henne kunde vi hjälpa henne. Hon blev inskriven på en Mandoklinik där hon tillslut blev ”utskriven” efter ca 1 år. I ca 6 månader trodde vi att Mando verkligen hjälpt henne samtidigt som vi alla vet att anorexi är en sjukdom man får kämpa med hela livet. Men nu till saken…. Hennes f.d anorexi har nu övergått i till vad vi alla tror är (framför allt jag som är i hennes ålder och vet om att det finns) ortorexi. Detta är såklart något hon förnekar själv, hon har ingen som helst sjukdomsinsikt.
Hennes beteende gällande kost och träning har gått helt överstyr. Hon åker ingenstans utan sina matlådor och sin frysbox, kan inte vara spontan, är totalt bunden till sina mattider och kan absolut inte äta något som hon inte har lagat själv. Hon måste helt enkelt ha kontrollen över allt.
Problemet här är att hennes föräldrar inte lyckas och inte heller vi, få henne att inse att hon är sjuk. Pappan är medberoende, mamman orkar inte fajtas längre och sist som hennes bror försökte prata med henne fick hon ett utbrott och skrek och svor. Hon vägrar inse att hennes relation till mat och träning inte är sund. Vi vill hjälpa henne för vi ser ju att detta inte är hållbart i längden men framför allt att det inte gör henne lycklig. Detta med att kontrollera intaget av mat och all träning är ett sätt för henne (är jag övertygad om) att hålla ångesten i schack, under kontroll.
Men nu står vi handfallna och vet inte hur vi ska kunna hjälpa henne. Mest frustration känner jag och min sambo som bor på annan ort långt ifrån. Denna tjej är myndig numera, men bor hemma pga arbetslöshet. Pappan är ”glad” för ”nu äter hon ju åtminstone tillskillnad mot när hon svälte sig, hon försöker ju…” . Eftersom hon nu inte svälter till döds är han ”glad” och ”på hennes sida” i alla diskussioner gällande maten.
Hon kan inte åka någonstans. Äter inte ute. Fikar inte. Följer ett strikt kostschema som ”någon PT” över internet givit henne. Hon är manisk när det gäller framför allt maten. Huuur kan vi hjälpa henne? Det samtalet familjen försökte ha med henne gick åt fanders där hon bara grät och skrek, blev arg. Under samtalet hördes bara sjukdomen tala. Samtidigt som ingen i familjen lyckas få henne att inse att hon behöver hjälp….. Vart vänder man sig? Nu går bara tiden vidare och ju längre tiden går desto ”mer normalt” ser man inom familjen på hennes beteende för det är ”så hon vill ha det”. Samtidigt som jag och några av oss förstår att hon innerst inne inte kan må bra av detta. Trots att hon motsätter sig detta påstående att hon skulle vara sjuk. Hon säger bara att hon vill gå upp i vikt och bli fit/fitness. Köper fitnesstidningar men det känns inte friskt någonstans.
Hanna – jag blir ledsen när jag läser, för precis som du beskriver det har nog anorexin övergått till ortorexi. Om det nu är så att hon varit på Mandometerkliniken borde de se problemet vid en återkontroll? Så är det i alla fall där jag går – att de gör kontroller med jämna mellanrum & har man problem får man plats på kliniken igen. Kanske ni kan kontakta Mando & be hennes mentor där att ringa henne?
Hur som helst tycker jag du gör rätt i som säger vad du tycker. Hon vet garanterat innerst inne & det är därför hon blir så upprörd. Så fortsätt vara ärlig med vad du tycker, men säg att du gärna stöttar & lyssnar om hon behöver pratar, & tipsa gärna om min blogg så kanske hon kommer till insikt.
Hej! Tack för ditt svar Anna. Till saken hör att hon fick bestämma om hon ville komma på återkontroller och uppföljning efter att hon blev utskriven från Mando (så att de inte skulle släppa henne helt eller att hon skulle falla tillbaka). Men hon tackade nej till detta trots att familjen önskade detta. Detta eftersom hon hann fylla 18 år (var omyndig när hon skrevs in på mandometerkliniken för anorexi), så vi kan inte tvinga henne dit längre. Men ditt tips om att faktiskt ringa hennes f.d mentor och berätta om vår oro för henne osv kan vara ett steg i rätt riktning. Kanske att man kan anordna ett möte med dem tillsammans och faniljen med tjejen. Vilket hon såklart kommer att vägra men vi vill ju bara henne bästa vilket hon inte förstår… Åh dessa lömska sjukdomar 🙁 tack för att du är så öppen och delar med dig, du hjälper många bara genom att vara öppen och skriva om det. Tack för tipset om att kontakta hennes gamla mentor.
Hanna – då förstår jag. Jättebra om mentorn kan få henne att tänka över sin situation. Kanske de även kan ge andra råd till er hur ni ska bemöta hennes problem, vad ni ska säga, var ni ska vända er.
Önskar er all lycka till & hoppas så att tjejen kommer till insikt. Ingen är värd ett så kämpigt liv som det är att vara sin egen fånge, styrd av tankar på mat/träning/utseende.
Kram!