Pang så är vardagen igång med förskola, skola och behandling. Jag misströstar inte efter så lång ledighet, och avslutade på bästa sätt med en dag ihop med bara storbarnen. Eftersom ”Turbo” slutat gå på bio valde grabbarna istället ”Walking with dinasours” i 3D. Ruggigt spännande och jag hoppade högt i stolen flera gånger när en gigantisk T.Rex ( jag vet – nästan som TRX 😉 öppnade sin käft mot duken.
Bra val av Hugo och Hampus och även rätt av mig att välja riktig Cola istället för light till mina popcorn. Eller välja – just det har jag fått från Mando som alternativ till ett mellanmål och slapp vela. Det är en av de bästa sakerna med att ha en lista över allt jag ska äta varje dag – att slippa tänka, slippa välja. Inte för att jag vill ha det så jämt, men varje dag utsätts vi för miljontals val och som perfektionist kan det vara jättejobbigt att hela tiden sträva efter ”det allra bästa valet”. Som ortorektiker – det mest näringsriktiga att äta och dricka, samt den mest effektiva träningsformen.
Men man behöver inte ha en ätstörning för att drabbas av beslutsångest, även om du med otillräcklig energi till hjärnan får det ännu tuffare att välja. Det är därför det är så bra att ta hjälp av experter på olika områden, t.ex. en PT för att träna rätt och lagom mycket, en kostrådgivare för att äta det just din kropp behöver o.s.v. I framtiden kanske vi t.o.m. behöver en PV – personlig väljare? 😉
Nu när jag kommit såpass långt i min behandling mot ätstörningen och ser tillbaka på mitt liv, inser jag att jag i flera perioder av livet haft det jobbigt med maten. Inte så att kroppen skadats fysiskt, men jag har blivit mer extrem och har brottas med tankarna för att välja ”rätt mat” för att må och se bra ut. Alltid i samband med stressiga perioder, som när två av mina trillingar gick bort, när Hampus var bebis och hade kolik (och Hugo var då bara 2 år), eller nu när tvillingarna var små och jag samtidigt ville åstadkomma så mycket annat. Perioder då ätstörningen triggats igång eftersom jag varit omedveten om mitt stora energibehov och mitt anlag för anorexi som gör att jag måste hålla energiintaget högt för att inte må dåligt psykiskt och insjukna. Dock har jag alltid ätit bra under mina graviditeter eftersom jag alltid satt barnet/barnen i första hand.
Just anorexi i samband med graviditeter läste jag om i dagens Metro. Det jag fastnade för var Cecilia Brudin, expert på ätstörningar, som menar att det borde vara lika naturligt att fråga gravida om ätstörningar som alkohol och rökning. Jag håller med. Kvinnor med matproblem kan behöva extra stöd för att inte få återfall i ätstörningar då de utan att kunna påverka det går upp i vikt.
Är du gravid/nybliven mamma och lider av ätstörningar/orolig att tidigare ätstörning kommer tillbaka – kontakta Frisk & Fri som erbjuder hjälp i form av mail, telefonkontakt, mentorstöd, självhjälpgrupper och motivation att söka hjälp vid behov.
Jag tycker det är grymt att media belyser problemen med ätstörningar av olika slag för att öka förståelsen i samhället och ge insikt till drabbade. Du kanske såg inslaget om ortorexi på TV4 för några dagar sen? Fram för mer kunskap och bort med skamkänslorna!
Om det är så vanligt vore det ju verkligen viktigt att det pratas om detta hos bm. Tänker att det måste vara extremt jobbigt mentalt med skuldbeläggande på sig själva för de som är drabbade. Bra att det tas upp i medier!
Och inte bara för BM att fråga – utan också få mer kunskap och möjligheter att remittera vidare. Jag fick ingen fast BM förrän ganska sent i min graviditet och nog var hon lite misstänksam – men som sjuk i en ätstörning är man expert på att manipulera och jag blåljög helt enkelt: Lade på något kilo på vikten varje gång (fast jag stadigt gick nedåt) och spelade hur lugn som helst. (Jag åt hela tiden precis tillräckligt för att kunna vara säker på bebisens hälsa, men förbisåg helt min egen) //mamma till frisk dotter, vars 2-3 första år jag förlorade åt anorexi-ångesten
Det är så viktigt att vi pratar om det här! Jag har sett flera i min närhet som trillat tillbaka i ätstörningar i samband med graviditeten eller strax därefter. Hur medvetna är MVC?
Och alla kan vi dra vårt strå till stacken. Du gör det ju jättebra via din blogg. Och jag bestämde just att vi ska bjuda in Yvonne Lin (som pratade i TV4-inslaget) till den högskola där jag arbetar, eftersom jag vet att många av våra superduktiga studenter är eller någon gång kommer att bli drabbade. Om inte annat, som medmänniskor och anhöriga. För så vanligt är det ju!
På hemmaplan går det däremot bra. Lilla älsklingen har visserligen tyckt att det har varit skönt med jullov från behandlingen, som tar mycket kraft och energi. Precis som det verkar ha gjort för dig, har det dock gått toppen över lovet. Kanske för att det inte har varit någon stress.
Förresten kan jag tipsa om den här artikeln, om du inte redan sett den. Jag tycker att den är tänkvärd, även om det i mitt fall är försent. Jag bidrog säkert till att skapa mitt enda, älskade barns ätstörning, genom att just vara precis som mamman i artikeln: https://www.huffingtonpost.com/kasey-edwards/when-your-mother-says-shes-fat_b_4482899.html
Emma – jättebra initiativ att bjuda in Yvonne Lin! Det behövds verkligen mer kunskap om detta för att öka förståelsen i samhället. Grymt!
Skönt att ni också haft en stressfritt jullov. Ett avbrott från behandlingen & att känna sig ”normal” behöver man!
Jättebra artikel! Den ska jag verkligen ha i åtanke stunder när jag inte känner mig bekväm i min ”nya kropp”. Att aldrig högt påpeka hur jag ser ut inför barnen.
Kram & ha det fint!
Att säga att du varit omedveten om ditt stora energibehov låter ju onekligen lite konstigt? Du är personlig tränare och ska kunna planera matscheman för dona klienter, hur går det i hop sig. En personlig tränare som inte själv kan inse sina begränsningar, eller vad göra för att själv hålla sig frisk hur ska du kunna hjälpa andra? Dock ska du ha kred för att du är ärlig om detta, du skulle ju kunna ha mörka detta för att få behålla klienter. Jag skulle i alla fall vilja ha en tränare som vet både sitt eget bästa och därmed sin klients bästa.
Clara – det jag pratar om nu är personer med anlag för anorexi, som faktiskt har högre energibehov för att hålla sig friska (d.v.s. fria från ätstörningar – inte friska från diverse andra sjukdomar) än andra. Jag skruvar alltså inte att jag varit underviktig eller ätit för lite, utan att jag rent mentalt haft problem med mina tankar, ätit för strikt o.s.v. Inte att jag varit anorektisk & ätit för lite.
Och när det gäller mina klienter är det DERAS utgångspunkt jag går efter vilket inte har något med mitt eget sätt att leva. Det är just var personlig träning handlar om och det finns många duktiga PTs som inte alls tränar eller äter det som anser vara ”optimalt”.
Dessutom är det skillnad mellan kunskap och handling. Sista tiden när jag insjuknade visste jag mycket väl hur fel jag levde men var för sjuk att ändra mitt beteende på egen hand. Jag kunde se hur andra skulle äta & träna för att må bra, men kunde inte styra mig själv. Det kan vara svårt för utomstående att förstå, men ätstörningar kan slå ut allt så att du tappar orken att ta dig ur den onda cirkeln.
Jag kanske inte borde lägga mig i, men blev riktigt ledsen av att se Claras kommentar…
Vissa tycks inte inse att en ätstörning inte är något som en individ aktivt väljer, utan att det är en sjukdom. Det medför ett stort lidande och det kan vara väldigt tufft att sa sig ur. även om man med hela sitt hjärta och förnuft VET att det man gör inte är bra (oavsett om det handlar om att äta för lite och/eller tränar för mycket eller vad det nu än må vara). Som du själv svarat Anna finns där en stor skillnad mellan kunskap och handling. Och om man väl är inne i skiten kan man vara alldeles för svag/trött/eller liknande för att orka ta tag i situationen själv. Det som egentligen tar all energi man har ifrån en kan kännas som en trygghet (även om det är en falsk trygghet det är frågan om) och då uppfattar man det oftast som enklast att fortsätta på samma spår.
Själv tvivlar jag inte på din kunskap och att du är en bra PT. Skulle gärna anlita dig 🙂
Som du skriver: det är en sak att applicera sin kunskap på andra medan det är en helt annan sak att göra detsamma på sig själv. När man coachar andra har man en helt annan distans och ser sakligt och objektivt på saker och ting (förhoppningsvis i alla fall ;P).
(Förresten, jag skulle ha väldigt svårt att se någon säga till en läkare att man inte skulle kunna lita på denne pga han/hon fått en hjärtinfarkt eller cancer… Nåja…)
Tycker att du är mycket stark som vågat ta tag i situationen och be om hjälp samt att du delar med dig av din resa.
Du kommer att bli helt fri, det tvekar jag inte en sekund på 🙂
Kramar
Annie – vad kan jag säga mer än TACK! Jag förstår samtidigt de som har svårt att förstå sig på sjukdomen, att man kan gå så långt trots att man har kunskap om att det är fel, men det värmer att även du hjälper mig att förklara.
Stor kram & tack för ditt stöd <3