Failure?

En vanlig inställning är att varje träningstillfälle ska vara till ”failure”, d.v.s. tills du inte orkar göra en enda rep till, inte orkar ta ett steg till o.s.v. Så fick jag också lära mig förr – speciellt gällande styrketräning som var mer inriktat på hypertrofi (muskelbygge) än att bli stark i sin vardag. ”När du är trött – gör 2 reps till”. Inom tävlingsidrott däremot tränar de sällan på max om det inte är för ett speciellt test eller just för ökad muskelmassa. Max kör de på vid tävling, och då har träningen förberett kroppen på bästa progressiva sätt, med minsta möjliga slitage inför detta speciella tillfälle. Inte brutit ner kroppen så mycket som möjligt vid varje träningstillfälle.

Nu har jag ju varit igång ett bra tag, men de senaste veckorna har löpningen verkligen lossnat. Jag märker det framför allt på att jag orkar hålla ett starkt löpsteg hela rundan och hem. Inte som i februari då jag släpade benen efter mig mot slutet. Att känna sig fräsch efter 9 km, inkl. 12 backintervaller som jag sprang igår är en härlig känsla.

Jag älskar att köra skiten ur mig – till failure, och det är ju ok ibland, men sen i vintras har jag fått en annan syn på träning. Precis som med kosten, att se det ur ett långsiktigt och hållbart perspektiv. För bästa resultat är vilan och de lugnare passen lika viktiga.

Vissa behöver en spark i baken för att öka intensiteten, men vi med tävlingssinne och höga krav kan behöva backa. Satsa på att komma hem piggare och piggare för varje träningstillfälle (med samma upplägg för att kunna jämföra) istället för att trappa upp träningen för varje gång.

Löpkläder: tröja – Under Armour, shorts – The North Face, strumpor – Gococo, skor – Merrell.

Njuta av segern före nästa utmaning!