Otränad

Att gå från ingen träning till fullt aktiva dagar känns i kroppen. Precis som vid första styrkepasset efter träningsuppehållet lever hjärnan kvar i tiden då jag var i toppform. ”Jag kan det här” tänker den medan kroppen säger något annat. Inte ens vid graviditeten med tvillingarna hade jag ryggont tack vare all styrketräning, men nu kommer tröttheten av bara lite snöskottning.

Det är gånger som dessa jag förstår varför jag egentligen hänger där bland vikterna och springer i elljusspåret:

1. För en skadefri kropp som underlättar vardagens måsten. Jag vägrar ha ont i ryggen av att skotta lätt puder, få mjölksyra i armarna av att bära hem matkassarna eller flåsa som en flodhäst efter varje liten trappa.

2. För en kropp som klarar av det jag vill (men inte måste). Som kan hänga med i barnens tempo och mitt eget. Jag har ända från barnsben levt ett aktivt liv och vill inte vara begränsad av att kroppen inte orkar. Jag vill vara en mamma som utan problem leker och sportar med barnen. Utförsåkning har inte varit något problem under dagarna vi varit här i Lindvallen, trots opistade backar med höga vallar av mjuk nysnö (underbart skönt och roligt), men..

…min egenträning i längdskidspåret var desto tyngre. Ett skonsamt sätt att komma igång med konditionsträningen efter min snabba viktuppgång – att glida på skidor istället för löpning som belastar muskler och leder mer, men jag stånkade på bra mycket. Första längdskidåkningen för den här vintern tyckte hjärnan att 12,5 km var lagom, och även om jag blev trött i ländryggen kämpade kroppen på bra. Det var så roligt – som barn på nytt och jag kände mig stark och j-ligt lycklig att det fortfarande funkar så bra. Samma kropp men många kg tyngre och långt ifrån ett förra årets Vasalopp i distans. Men nu tränar jag för ett betydligt längre lopp än 9 mil – ett på ca 55 år. Då krävs en desto smartare plan.

Gårdagens skidkläder: Underställ – Craft, sport-bh och långa kompressionstrumpor i ull – Gococo (missa inte att tävla om ett par), varmfodrad jacka och tights – Röhnisch, fleecemössa – Merrell, vantar – ett par i skinn av okänt märke.

Idag känner jag inte av gårdagens skidåkning alls (än så länge) och längtar upp i backen för ännu en dag. Hampus har vägrat åka de första 2 dagarna men nu vill han testa och jag ska aggera skidlärare. Med tålamod, beröm och kexchoklad ska det nog gå vägen. Hepp!