Läsarfrågor om ätstörningar -del 2

Fortfarande mätt efter gårdagens fredagsmys med Shake Mushi och glass i soffan känns det passande att skriva om ätstörningar. Det är en skön känsla att spontant gå och köpa ett paket Ben & Jerry´s efter träningen, att det ena inte behöver utesluta det andra och att inte behöva ha ångest över mina matval. Glassen jag testade var däremot inte någon favorit, för mycket mörk choklad för min smak, men vi hade annan hemma, jag och familjen fick en mysig stund och suget stillades.

Men för att besvara era frågor. Jag har nämnt en hel del i tidigare inlägg, t.ex. ätstörningar och förlegad behandling* samt ett där jag svarat på flera frågor om ätstörningar*, men ska såklart även besvara de nya jag fått. Lotta undrar:

1. Hur hantera sin ätstörning? 

Svar:

Mitt främsta råd om du känner att allt mer tankar kretsar kring mat och träning är att berätta för någon du känner att du kan anförtro dig till. Ta problemet på allvar och stoppa inte känslorna inom dig. Ensam är inte stark och genom att berätta för någon kan du få hjälp vid just de situationer du själv tycker är svåra.

Grunden till många ätstörningar och andra psykiska besvär är dålig självkänsla och precis som musklerna måste den tränas för att bli bättre. Tänka kommer du aldrig sluta göra, men byt ut de som ”hjärnspökena” bidrar till mot snälla tankar om dig själv. T.ex. de som handlar om att träna och äta för att ”få bort allt fett på kroppen” mot att göra det för att den ska vara frisk, stark och glad. För att du är värd att må bra. Tycker du inte det är det självkänslan du behöver jobba på, och jag rekommenderar att du tar hjälp att komma på traven. Har det inte gått så långt kan det räcka med att du berättar hur dåligt du mår för nära anhöriga, ber dem peppa och tala om vad de tycker om hos dig. Terapi är kanske nästa steg och att du undviker det som ger dig dålig självkänsla, yoga och mental träning.

• Ge kroppen det bästa, som om den vore ditt barn. Bra näring – både för kropp och själ, snälla tankar, ljus, frisk luft och träning på lagom nivå. LÄS det här inlägget, skrivet av min grymma blogggranne Erika.
• Analysera och se sig själv från utsidan – hur behandlar du dig själv? Skulle du göra så mot någon annan?
• Tänk långsiktigt – blir du lyckligare av dina handlingar/tankar/att förändra din kropp i det långa loppet? Eller blir du tvärtom olyckligare?
• Kan kännas löjligt i början, men rabbla dessa ord framför spegeln varje morgon och kväll: ”Jag är vacker, jag är stolt, jag är stark”. Tills du tror på det själv.
• Yoga. Det ger en paus att andas, lyssna inåt, njuta av rörelse utan mål att ”förändra din kropp” eller prestera. Bara ta hand om den.

Känner du att det är jobbigt att prata med de som står dig nära rekommenderar jag att du vänder dig till en professionell ätstörningsklinik, som Mandometerkliniken, Ylab eller Frisk & Fri. Där är ätstörningar deras dagliga jobb, de förstår dig och lyssnar.

2. Får man någonsin ett sunt förhållningssätt till mat och träning? Och hur?

Svar:

En svår fråga som jag tror är olika från fall till fall beroende på hur länge ätstörningen pågått, hur allvarlig den är, hur motiverad du är att bli frisk och vilken hjälp du får. Sen är det svårt att säga vad som är sunt? Detta är ju också individuellt. Min egen uppfattning är att man är frisk så länge valet av mat inte stör det sociala livet, den fysiska eller psykiska hälsan. 

Hur man får en sund inställning kan jag inte heller ge ett konkret svar på. Det beror på vem du är och hur sjuk du är. Jag skrev inlägget ”spöken finns inte” efter min behandling på Mandometerkliniken där jag pekar på vikten av att kroppen är i balans för att hjärnan ska fungera. Att du sover ordentligt, ger kroppen rätt närin och äter dig mätt, att du sänker tempot och stressar ner, samt att du inte är extremt underviktig. Funkar allt detta är det lättare att släppa alla tankar på mat och träning. Att göra sunda val, vilket i min värld både kan betyda Ben & Jerry´s och chiapudding, en lat dag vid poolen och långpass.

Sandra frågar:

Har du fortfarande kontakt med Mandokliniken?

Jag är inte helt friskriven från Mandometerkliniken och besöker dem ett par gånger per år, pratar med min handledare och gör tester. Alla kontroller har dock gått bra, jag är ”normalviktig” enligt min kurva och har inga onormal psykiska besvär. Det känns tryggt att OM jag skulle drabbas av en depression eller något annat som får mig ur balans så att jag blir sjuk igen, får jag hjälp på en gång utan vårdkö.

*Vissa länkar funkar fortfarande inte men jag hoppas få hjälp med detta inom kort. 

Bild från igår då jag och barnen spenderade halva dagen vid Kampementsbadet dit även Jonas anslöt efter jobbet. Även idag är en skön familjedag planerad.

I november har det gått två år sen jag behandlades och nu är jag tillbaka i mina träningsvanor där rörelse är vardag, jag väljer främst hälsosam mat – det som i min värld är ”normalt” och jag både tycker är godast och mår bäst av. Vissa måltider LCHF-inspirerade, andra åt Paleo, husman eller en mix. Andra riktiga HCHF (high carb high fat), som glassfrossa eller andra tillfällen då jag får sug efter eller blir bjuden på det som anses ”onyttigt”.

Samma sak med träningen. Jag följer kroppen, vanan och lusten mer än tanken, även om jag med mitt planerinssinne alltid har en vag underliggande plan. Jag gillar att jobba mot små och stora mål och min kunskap om träning och kost ligger alltid i bakhuvudet och präglar mina val. Ofta omedvetet.

Jag är ingen perfekt människa på något sätt, vilket inte heller är eftersträvbart, men jag gillar min livsstil utan förbud och där jag väljer själv bland allt jag tycker om.