Lucia nu och då

Tidigt tidigt tassade jag upp i morse för att hinna duscha och fixa frukost till alla små nissar och stjärngossen ovan. Hugo skulle vara extra tidigt på skolan för att gå i Luciatåg och nervositeten satt i väggarna hemma.

Men det gick kanonbra och alla sjöng så vackert att jag fick blinka bort tårar hela framträdandet. Just när barn sjunger gör mig nostalgisk och sentimental. Jag känner verkligen hur min lilla gosse i strut känner. Hur STORT det här är för honom att mamma, pappa, lillebror och klasskompisarnas familjer är där och tittar på det dom tränat inför så länge.

Kan ändå inte skylla på en tidig morgon och tårar att jag är så suddig. Nej Jonas har aldrig varit någon bra fotograf, och jag själv kände mig långt ifrån suddig. Tvärtom pigg som tusan av kaffe, lussebulle och pepparkakor efter luciatåget. Och lycklig! Det här var första gången på jag vet inte när som jag avslappnat stannade kvar en lång stund efteråt, presenterade mig för flera nya ansikten OCH åt av det som bjöds. Detta i jämförelse med förra året då jag stressat drack en kopp svart kaffe för att hasta iväg till gymmet och hinna träna. Tidigare år har jag visserligen varit social, men aldrig fikat. Gör om gör rätt!

Jag har sagt det förr – att jag inte vill framhäva träning och hälsosam mat som något dåligt, men för egen del vill jag inte att det ska vara så livsviktigt att det går ut över allt annat. När jag såg Hugos nöjda blick där jag stod och pratade och mumsade lussebulle ville jag gråta ännu en skvätt. Eller en flod.