Fjällvärlden och långa dagar med skidåkning och stughäng får mig att leva upp. Att komma in på kvällen med rödblommiga kinder, lycklig med lagom mosiga ben. Eller som idag – starta med ensamma skidtag i längdspåret. Igår körde Jonas eftermiddagsåkning och jag tar dagens morgonpasset. Dock bara en kort första vända för min del, eftersom de inte hunnit pista i spåret. Jag är inte den som brukar ge upp, men under semestern tränar jag bara för att det är skönt, och det blir det inte när man måste leka snöplog. Dessutom lockade utförsbacken med barnen mer.
Inte något Gunde-pass alltså, men ”allt är bättre än inget” – ett tankesätt som passade in på hela gårdagen. Junior som åkte första gången i sitt liv skrek ”JAG KAN SJÄÄÄÄLV!!” när jag försökte hjälpa honom, medan Jonna bara åkte två åk. Två vändor då hon mer hängde i min famn än åkte skidor, men alla är vi olika, vilket är bra. Lika mycket som jag vill uppmuntra Junior vill jag backa upp Jonna, och så länge hon inte blir helt avskräckt är jag glad.
Vi gör ett nytt försök idag, med kexchoklad i fickan. För du vet väl att lockbeten är fullt tillåtna? Och istället för att tjata och ge en negativ upplevelse är det bättre att berömma. För, som sagt, alla försök är bra. Allt är bättre än inget.
Även Hugo och Hampus kämpade tappert ihop med mig. Vi försökte ta en ”genväg” hem till stugan, vilken råkade vara en lång transportsträcka till Högfjället – flera liftsystem bort. Det tog flera timmar och ingen lunch hade vi ätit, men som tur var hade vi Plopp i fickan.
För (tjatigt men) ”allt är bättre än inget” även när det kommer till ätbarheter. En Plopp är alltid bättre istället för soppatorsk. Att bli grinig och skakis av hunger i brist på något ”nyttigt”. En liten (och god) sak som gör stor skillnad på livskvalitén. Så dagens tips – ha alltid med energi i fickan. Om så en bar, russin eller choklad. Det gör dig go och glad. Faktiskt.
Ja, barn är verkligen olika!
För vår del är äldsta sonen helt orädd, mellansonen försiktig och minstingen mest tjurig och envis (vilket är bra ibland). 😀
Det gäller att tackla alla små viljor. Man lär sig 🙂
Smart att lära barnen åka när de är så små, så får de in rätta känslan från början. En annan får kämpa på i vuxen ålder på bambiben, men men någon gång får man väl in balansen och rätta känslan 🙂 Senaste passet var i för dåliga längdspår för min del, kom ingenvart. Snacka om stor skillnad när det är välpreparerade spår!
Maria – jag lärde mig själv när jag var riktigt liten, så det är ett intresse jag gärna för över på mina barn. Så härligt sätt att vara ute & göra något alla tycker är kul på 🙂
Håller med – lättare med bra spår, men det funkar att åka i t.ex. skoterspår också tycker jag. Men så är jag en Jämte också! 🙂
Härligt med morgonskidåkning på längden! Hur tidigt kan man egentligen börja med skidåkning med barn? Funderar lite på 2-åringen… Han är väldigt motoriskt lagd och kommer att bli tvärilsk om inte han också får prova utförsåkning när 5-åringen ska testa för första gången senare i vår… Samtidigt som jag ser framför mig hur han åker upp i en svart backe och sedan störtloppar sig ner. Totalt orädd unge, till min stora fasa (jag gillar INTE att åka nerför, bara uppför, och åker följdaktligen ogärna slalom – och pulka).
Kram och ha det härligt!!!
Josefine – jag tror absolut ni kan testa! Våra tvillingar var bara 2 år när vi testade 1a gången, men då ville de inte & vi struntade då i det för att inte ge en negativ upplevelse. Så testa, men kanske inte släppa honom i en svart backe 😉
Kram & TACK!