Det är intressant att backa och se saker ur ett större perspektiv. Som det här med att det egentligen inte spelar någon roll om det är att klara en Ironman, kanske t.o.m. vinna, lära sig cykla eller lyfta matkassa som är målsättningen. Så länge du inte är elitidrottare bör du aldrig tävla med någon annan. Alla mål är lika stora i var och ens egen värld, så se inte ner på dina i jämförelse med andras.
Detta gäller även när det gäller att jämföra med dig själv. Jag har både trappat upp och ner träningen många gånger, men det märkliga är att jag gläds lika mycket åt att kunna använda en coreboll och köra höftlyft med lårcurl nu som jag gjorde över att klara 100 kg i marklyft innan.
Även om jag inte har som mål att vara en toppatlet har jag ändå en lång väg kvar till den nivån jag vill ligga vid, men delmål är fantastiskt motivationshöjande. Så att sätta upp lätta delmål och verkligen njuta av varje litet framsteg är grymt.
Idag har det gått precis 9 veckor sen jag fick min rectus diastas ihopsydd. Det läker bra och jag vågar vara utan korsetten allt mer, men det är fortfarande läskigt hur instabil magen är. Jag vill fortfarande inte använda de yttre magmusklerna och coremusklerna har också försvagats vilket gör hela bålen gummiartad. Svår att kontrollera. Därför måste jag hela tiden ha fullt fokus när jag tränar, ibland blundar jag t.o.m. för att maximal koncentration. Ett av mina delmål är därför att återfå de automatiska signalerna till hjärnan så jag slipper tänka ”spänn magen under naveln, slappna av mer ovanför”. För det krävs träning, men jag gillar ju det så inga problem och jag är fortfarande lika glad att ha den här operationen gjord.
Gårdagens träningskläder: Linne och tights – W-Sportswear, strumpor – Gococo, skor – Merrell.