Women´s Health Halvmarathon 2017 – race rapport

Ett lopp då det vanliga flytet aldrig ville infinna sig, trots skön stämning, grymt arrangemang, gott humör och sol. Precis som förra gången jag sprang, vid premiären av Women´s Health Halvmarathon 2014, var Jonas bortrest och min uppvärmning (eller nedkylning) bestod av gårdsstädning med föreningen. Inte helt optimalt kanske, men jag tror den största anledningen till att allt inte kändes 100 är att jag har så mycket annat i livet som stjäl energi. Rent mentalt.
Annars kändes benen pigga, fulltankade med glass, kladdkaka och havregrynsgröt. Energin vibrerade i luften av alla taggade tjejer i startfållan. Jag träffade på vänner och bloggläsare – så roligt! Kul att ni sa hej.

Ändå blev det ett tungt lopp. Vinden var bitvis så hård att det kändes som att springa mot en vägg. Ibland kastade den undan benen på mig och gjorde det svårt att andas. Illamåendet kom vid andra varvet, så jag saktade ner tempot och mina tankar snurrade kring att ”bara jag tar mig i mål är jag nöjd”.

Jag struntade i att pressa på, stannade och kissade i en bajamaja och försökte suga åt mig lite solenergi. Plagg efter plagg åkte av, jag offrade till exempel min vindjacka från CRAFT vid målområdet, liksom vantar och mössan (hittade allt efter målgång – tur). Jag kämpade med att flytta fokus från trötta ben och illamående till glada hejarop, en peppande intervju med Erika och övriga starka tjejer längs banan. Det gav mig de sista krafterna och jag orkade till och med spurta in i mål.

Och nog hade vi tur ändå. Vinden var fördärvlig, men solen strålade hela tiden och temperaturen var perfekt.
Tid? Jag sprang över mållinjen på ganska exakt 1.48, en minut långsammare än mitt förra lopp, men det är jag stolt över. Jag fick ju aldrig det där flytet jag är van vid under lopp och bättre hade jag inte kunnat göra, så jag är mer än nöjd.
Hur bra du än tränat så är ändå dagsformen avgörande, men mycket runt omkring ger också en puff i ryggen. Det är alltid lika roligt att uppleva den gemensamma energin av att kämpa sida vid sida med likasinnade, igår hela 3000 tjejer. Att få lyxspringa utan klocka med distansskyltar utefter vägen, kunna släcka törsten vid dryckesdepåer, få lite mer krafter för varje hejarop och i mål – champange och pris!

Jag köper sällan smycken, så bara det att få ett vackert armband varje Women´s Health Halvmarathon är värt 21 kilometers kamp, men mest av allt känslan av storhet och tacksamhet. Den som alltid infinner sig efter en utmaning på liva och död (nåväl).
Tack till gänget på Women´s Health för ett proffsigt arrangemang, till alla tjejer som bjöd på energi, till mina vänner Terese, Jennie och Elin för löpsällskap under träningen inför loppet, till min kropp som hänger med på alla galna upptåg och inte minst mina barn. Sist jag sprang fixade jag barnvakt, men nu var de hemma helt själva. Stora, duktiga, älsklingarna. Det bästa jag har och som ba ”mamma, vad SNABBT du sprang! Redan hemma?!” när jag stapplade in efter loppet.
En löparfest som blev lite jobbigare än jag förväntat mig, men som ändå gav mer än den tog – känslan jag alltid vill känna, vid träning som tävling.
Sprang du också Women´s Health Halvmarathon? Hur kändes det för dig?