Race report från Stockholm Marathon 2018 – före, under, efter loppet

”Att göra mitt bästa under loppet betyder inte att ”kräkas i mål”, tvärtom – jag vill känna mig stark.”

Noterade du att jag skrev så innan start för Stockholm Marathon 2018 igår? I så fall skulle mitt Marathon inte räknas som särskilt lyckat, för det var väldigt nära att jag gjorde det. Kräktes alltså. Fy, nu har jag även fått uppleva det här med löparmage, men ändå – jag är MER än nöjd. Hade ingen prestationspress på mig själv, vilket alltid varit det jobbigaste för mig, men gjorde ändå mitt bästa. Vilket visade sig vara betydligt mer ansträngande än jag tänkt. Speciellt den sista milen och efter målgång. Ja, här berättar jag mer.

Stockholm Marathon 2018 – före, under, efter

Före. Precis så taggad som du ser på bilden ovan var jag innan jag gav mig iväg. Lätt nervös, men som sagt – ingen prestationsångest, mest lugn och glad. Jag tog det lugnt, åt frukost, drack kaffe, bloggade, blev lyckosparkad av barnen och hade plötsligt bara 30 minuter på mig för de sista förberedelserna och att cykla till start. Det var precis att jag hann in i startfållan och knappt en minut till starten kl 12.10. Lika bra det, för jag hann inte ens bygga upp nervositeten.

Under. Det var ”bara” 16 000 av 20 000 anmälda som kom till start, förmodligen eftersom det var uppåt 30° varmt ute, men några tusen mindre deltagare gjorde ingen skillnad. Det var trångt, men perfekt för att ta det extra lugnt i början. Sen lättade det upp och jag kände mig väldigt stark och oberörd av värmen. Drack ändå både sportdryck och vatten vid varenda depå för att förebygga vätskebrist. Stannade för att gå bajamaja och fick nya krafter efter varje litet stopp. Allt ”tuggbart” klarade jag däremot inte att få i mig, bara tanken fick magen att göra volter, men sportdrycken gav ändå den energin jag behövde.
Fram till Västerbron. De första 30 km gick oförskämt lätt, men hjälp var tvärt det vände. Sista milen var ingen lek. Här fick jag möjligen sota för att jag ändå varit så kaxig med tempot och envist hakat på 3.45-farthållarna fram tills dess, eller var det värmen som slog ut mig? Oavsett gjorde det så ONT i låren och bitvis fick jag gå. Men så insåg jag att det inte gjorde mindre ont att gå än att springa – det gick bara långsammare att komma i mål. Och alla som ropade och hejade längs vägen gav precis det jag behövde för att glömma smärtan och fortsätta stappla framåt – TACK! ♥

Den här bilden tog Terese när jag närmade mig Stadion längs Sturegatan. Tack vännen – för din support där och för möjligheten att springa det här loppet! Det var ju av Terese jag fick startplatsen. Där gick jag på ren stämning, kärlek från publiken och tanken ”bara EN ynka kilometer kvar”..

Och att springa in på den mjuka, röda mattan i Stockholm Stadion, att se målet och Jonas på läktaren som filmade denna glädjespurt – en fantastisk känsla! Ett bevis på hur stark den mentala kraften vi besitter faktiskt är. Trots att varje steg skar som knivar i låren kom ny energi som fick mig att flyga fram. Nåväl, kändes i alla fall så.

Efter. Jag hade tagit ut varenda gnutta, vilket inte var målet, men jag kunde inte stoppa mig själv. Och som sagt – att gå sista biten skulle inte göra mindre ont i låren, bara kanske skona mig från illamående? Vem vet, inget att älta. Tröttheten var en sak, men jag har aldrig i hela mitt liv varit med om att vara nära att kräkas efter en idrottsprestation. Men efter en cykeltur hem att trampa ur benen på lätt växel, en stunds vila på mattan (som Hampus fångade på bild ovan), en banan och 2 glas Resorb tog post run-endorfinerna vid. Tänk vad vätskeersättning och snabba kolhydrater kan göra. Efter en stund var illamåendet som bortblåst, jag orkade äntligen duscha bort flera lager av salt efter all svett och fira med familjen (= ligga i soffan med benen i högläge och äta MAT – äntligen efter all söt sportdryck).
Jag klarade det! Utan skador så när som på trötta muskler och är ännu mer övertygad om att löpning är min ”grej”. Och tusentals andras. Som bygger ben och pannben, ger en otrolig gemenskap vid lopp som dessa och plockar fram den starka urmänniskan i oss.

När det var som jobbigast och jag gick flera sträckor tänkte jag ”att springa Marathon är som att föda barn. Svintufft och bitvis plågsamt, men glömt dagen efter och då vill man göra det igen. Men den här gången glömmer jag inte lika snabbt. Det här är kanske min sista Mara någonsin…”. Idag känner jag precis som de första raderna. Såklart jag vill göra om det inom sin tid, fast om jag får önska – en mix mellan kylan 2012 och hettan 2018.
TACK igen för all pepp i alla mina sociala medier och längs banan! Kanske hörde jag inte er alla och har inte hunnit svara på alla kommentarer på Instagram, men är enormt tacksam. Ord och text här och där som gav styrka och glädje, precis som allt stöd från familjen. Barnen hade haft fotbollsmatcher och var hemma när Jonas gick för att heja, men tog hand om mig så fint när jag kom hem – halvdöd. Haha, måste ha varit en chock för dem, men det gick ju över. Så länge gladde de sig åt ännu en medalj till samlingen, ”men varför fick du inte GULD mamma?”. Hade inget bra svar. Vore ju rimligt.. 😉
Tid? Höll på att glömma berätta det, men 4.07 sprang jag i mål på Stockholm Marathon 2018. Stolt och nöjd.
Idag blir det Kampementsbadet för hela slanten för mig och familjen. Sola bort t-shirtranden, äta picknick och bada – passande dagen-efter-Mara-sysselsättning. Hoppas du också får en skön söndag. KRAM och all KÄRLEK tillbaka! ♥ /A