Nattvasan 2019 – en prövning för kropp, själ och förhållandet

Somliga par går på krogen när barnen är stora nog att vara hemma själva en natt, andra dricker sportdryck och åker Nattvasan.

Ja, alla är olika och jag kan förstå om det verkar märkligt? Det tycker jag också. Dels att tiden gått så fort att vi har 4 stora skolbarn. Som till och med ser fram emot att ta ansvar, FF och sköta sig själva. Dels att frivilligt ställa sig på startlinjen i Sälen för att åka skidor hela natten mot Mora, när det går att åka dagtid. Att utmana sig både fysiskt, mentalt, dygnsrytmen och även relationen till den du åker med som par. Men jag har flera inlagrade erfarenheter som gör att jag kan längta efter kittlande utmaningar. Och ännu fler har jag fått nu..

Nattvasan 2019 – race report

Fredag morgon. Jag kämpade verkligen för att försöka sova så länge som möjligt och lyckades slumra om till kl 8. Det jag var absolut mest nervös för var just hur jag, kanske världens kvällströttaste människa, skulle palla att vara uppe hela natten. OCH åka skidor. Samtidigt funkar jag så att om möjligheten att testa mina gränser ges har jag svårt att låta bli. Dessutom att göra det ihop med Jonas. Som i alla förhållanden går det upp och ner, så att kämpa tillsammans de 9 milen såg jag som en bra grej. Eller?

I alla fall tog vi det så lugnt som möjligt med 4 sportlovslediga barn under dagen. Åkte 2 h utför på förmiddagen, sen la jag mig i sängen en stund igen. Var noggrannare med att äta med jämna mellanrum, fixade inför barnens FF-kväll, kläder och prylar inför loppet.

Jonas hade lämnat in skidorna på vallning men ”NEJ – fel skidor!” Istället för mina gamla Vasaloppsskidor hade han tagit mina Skintec. Superbra att åka på vid träning eftersom man slipper valla, men de får aldrig samma glid som ”vanliga”. För sent att ändra, så jag körde på dem ändå. Helt ovallat ville jag inte heller åka med tanke på hur kämpigt det skulle vara i alla uppförsbackar.

Klockan 18.45 åkte Jonas och jag till starten i Mora. Gick på bajamaja, såg över utrustningen och ställde oss i startfållan 19.45. Wow vilken stämning! Alla lampor, strålkastare med neonljus, musik och speaker. Alla ombeddes släcka sina pannlampor och ett par minuter innan start tände vi dem samtidigt. Helt magiskt! Och när startskottet gick var jag supertaggad på äventyret vi hade framför oss, utan minsta gnutta av trötthet. Tvärtom!

Första delen av Vasaloppsspåret går uppför, uppför och uppför. Dessutom är det trångt när alla startar samtidigt så Jonas låg precis framför mig för att vi inte skulle komma ifrån varandra. Planen var att ”vi ses vid nästa depå” om det skulle hända, men vi lyckades hålla ihop hela vägen.

Tur det, för efter bara en timme dog min pannlampa och jag fick åka i Jonas sken. Rätt skönt ändå tyckte jag som var orolig att få ont i huvudet av att den spände åt skallen. Men annars var det otroligt mysigt att glida i mörkret, lite som en sagovärld.

Desto läskigare var det utför. Det är ganska många branta backar som slutar i kurvor där vi inte visste hur spåret såg ut i mörkret. I flera fall försvann spåren p.g.a. folk som plogat, vilket var livsfarligt eftersom många ramlade. Efter ca 2 mil fick Jonas kasta sig åt sidan där en man låg, så att han själv föll och bröt staven. Oflyt, men bara några km senare stod en skoter med räddningspersonal som hade extrastavar att låna ut. Så himla bra ordnat.

Spåren var hårda och fina, temperaturen på mellan -4 till -11, så förutsättningarna för ett snabbt lopp var optimala. Men mitt glid var under all kritik. Medan Jonas kunde glida/staka sig fram fick jag åka diagonalt med alla krafter. En av alla prövningar för förhållandet, med tanke på att det var han som lämnat in fel skidor. Jag försökte ändå hålla irritationen borta eftersom han var medveten om misstaget och peppade mig när jag slet. Och eftersom jag tränat helt ovallat kunde jag tänka att ”mina ben är starka och sega, jag fixar det”.

Ännu en räddning – alla depåer! Optimalt upplägg med en fikapaus efter ca varje mil. Under Nattvasan är det inte lika mycket service som vid övriga Vasalopp, men finns varmt vatten och sportdryck vid varje depå att dricka ut medhavda kåsor. Dessutom hade jag och Jonas med bars från vår sponsor Enervit. Jag klippte 3 stycken under loppet, plus buljong, mjölk och pannkakor som fanns vid några depåer. Alltså du skulle känna smakerna! Det har nog aldrig varit så gott att äta och dricka som då. Hårdtuggade bars av kylan, men som värsta gourmetmåltiden.

Energin gick upp och ner. Ibland var jag sammanbiten, kämpade med trötthet i låren och avundsjuk på Jonas lyxglid. Ibland fick jag nya krafter, kände mig glad och vi snackade på. Helt ostört händer inte ofta och det var inga problem med en stadig puls.

Vi tog det relativt lugnt. Räknade ner km efter km, anpassade tempot efter varandra och stannade för att fylla på vid varje depå. Jag kissade 3 gånger (= drack mer än tillräckligt), bröt en nagel och mot slutet var det Jonas som fick kramp i en tå. Jag kunde inte låta bli att skratta högt – åt att en liten tå och nagel var våra största krämpor under de 9 milen.

 

8.55 timmar senare – i mål! En helt fantastisk känsla och ytterligare erfarenheter rikare. 

Nattvasan 2019 – det här tar jag med mig

• Den magiska upplevelsen. Gemenskapen, att glida fram mellan ljus och facklor. Ångrar att jag inte fotade mer så jag kan visa dig, men hade fullt fokus på att orka hela vägen. 
• Vetskapen att kroppen klarar en såpass stor påfrestelse –även utan sömn! Om än på en lägre växel.
• Att tillsammans är starkare. Vi gjorde det ihop. Peppade när den ena behövde, väntade in, lös upp. Ja, det blev faktiskt lite som 9 mils parterapi som jag skojat om.
• Att träningen lönat sig. Dels mentalt, då det var rena lyxen att beta av mil efter mil längs banan EN gång istället för 53 varv på samma – med sällskap. Dels fysiskt, att kroppen både kändes stark under och efter loppet, med en bruten nagel som enda ”skada”.
• Att rätt utrustning lönar sig. Jag har skämtat med att ”jag står för träningen, Jonas köper prylarna” innan loppet. Han har kanske tränat hälften så mycket som mig, men hade bättre glid under loppet och fungerande pannlampa. Tillsammans var blev vi jämnsnabba.
• Vikten av att över-leva ibland. Alltså att leva över alla normala gränser, vilket förstärker våra känslor. Som jag beskrev det jag åt under loppet, smakerna förhöjdes. Liksom tacksamheten till det jag har/kan. Njutningen av vila efter det tuffa jobbet, värme efter kyla, ljus efter mörker, sömn efter lång vakenhet. Ja, du fattar, listan kan göras lång.

I mål släppte även alla spänningar och tröttheten kom ikapp. Vi stapplade för att hämta ut våra kläder, bytte om och inväntade bussen mot Sälen där bilen stod parkerad. Där är enda saken jag kan klaga på arrangemanget som i övrigt var grymt – att bussen bara gick med 2 timmars mellanrum och inte stod parkerad så att vi kunde gå in och värma oss. Jag frös in i benmärgen och höll på att somna stående, men sen kom bussen äntligen och vi slocknade nästan omedelbart.

Vid kl 8 på morgonen var vi hemma. Njutningen av att krypa ner under täcket och somna in efter en dusch – obeskrivbar.

Tre timmar senare vaknade jag, smått mör i kroppen men fortfarande full av endorfiner. Några av barnen var redan uppe och eftersom det var sista dagen i Sälen med stålande sol begav vi oss till Hundfjället efter frukost. Jonna hade pratat om att åka i Trollskogen hela veckan och där fick hon även krama Valle.

Ännu en cool sak med stora upplevelser – de ger energi utöver det vanliga och den här skidveckan var lika mycket barnens. Sen somnade jag visserligen före kl 22 på kvällen, men hela dagen var jag förvånadsvärt pigg och glad. Lättad. Det verkade även kroppen vara, för på kvällen kom min mens. Sån TUR att den inte kom under loppet och som alltid ett positivt friskhetstecken (något jag inte hade vid prestationsloppet 2013).

Morgonen efter kände jag helt återställd sömnmässigt men fortfarande stel. Det var det skönt att starta dagen med uppmjukande yoga, på slutet i sällskap av några av mina killar. Annars vilodag och hemresa till Stockholm igen, nöjda efter en fin skidvecka.

Summa summarum – Nattvasan är ett äventyr jag varmt rekommenderar, som du nog förstår av ovan. TACK snälla för alla hejarop under träningen och grattishälsningar nu efteråt. Det gör mig alltid lika glad. TACK till Enervit Sverige som sponsrat oss med startplatsen. TACK till mig själv för att jag fortsätter sätta guldkant på livet med dumheter. Och sist med inte minst – TACK till Jonas för tålamodet med mig, där i skidspåret och under livets långa lopp! ❤️/A