Före, under, efter Lidingöloppet 2018

Ladda gott – run for fun!

Vet inte hur många gånger jag skrivit den där frasen, men det är min favorittaktik. Ja, du som följt mig ett tag vet. Att jag alltid laddar upp med glass inför mina lopp eller andra tuffare prestationer, helst Ben & Jerry´s som är extra energität. Goda kolhydrater som liksom smälter ner i benen, utan att magen blir orolig som av allt för fiberrik mat. Nu för tiden måste jag inte ”springa 30 km” för att äta glass, det gör jag gärna ändå, men inför tuffare idrottsprestationer har det blivit en stående tradition. Glassen är lika mycket en mental tur-grej som taktisk laddning – och mys ihop med familjen.

Före, under, efter Lidingöloppet 2018

Före

På fredagen vilade jag från träning, förutom en stunds uppmjukande yoga. Det kändes som rätt grej, att släppa på spänningar och inte anstränga mig. Vi åkte till Lidingö och hämtade nummerlapp och jag fick hjälp att komma i stämning, ladda och mumsa med mitt gäng. Hemgjorda hamburgare, glass och marsipantårtan jag fått i födelsedagspresent som stammis på ICA Kvantum. Läge att hämta ut den till vår lilla pre race-fest, toppad med skön sömn. Som tur var hade inget av barnen någon fotbollsmatch på morgonen, så jag sov som en stock fram till kl 8 lördag morgon.

Morgonen fram till start sniglade sig fram. Jag hade helst sprungit direkt jag vaknat, men bra ändå att hinna äta en ordentlig frukost, dricka kaffe och prova ut en lämplig outfit. Det börjar bli kallt här i Stockholm nu, så förutom det du ser på bilden (långa kompressionsstrumpor, tights och t-shirt) tog jag en lång underställströja i ull under och en buff runt halsen. Innan start även varm jacka, mössa och vantar.

På fötterna Saucony Kinvara9, den spreciella Lidingöloppmodellen. Vi har ett långvarigt samarbete med Saucony på SportHälsa, vilket även passar mig privat och den här skon var en riktig sköning. ”Spring aldrig lopp i nya skor” brukar jag säga, men eftersom jag har erfarenhet av Stockholm Marathon i en syster till den här modellen kände jag mig trygg. Inte det minsta skav eller antydan till blåsa på fötterna fick jag den här gången, men fick kämpa med annat istället.

Under

Jag cyklade den lilla biten från Gärdet till Ropsten där det gick gratisbussar ut till Lidingö. Skönt att slippa trängas på T-banan och bussarna gick tätt, så smidigt. MEN – långt att gå till starten från där busen släppte av oss. Minst 2 km fick man gå och med mitt dåliga lokalsinne tog ett tag att hitta rätt. Jag fick springa sista biten, men missade ändå min startgrupp och tappade nästan 10 minuter. Positivt var att jag fick en helt egen start, lugnt och fint. Och efter ett tag kom jag ikapp mina medspringande.

Mössan åkte av efter ett par km och jag njöt av den vackra höstdagen. Mestadels sol, svalkande vindar och så fin bana.

Vi sprang vid små sjöar, förbi hagar med får, kor, hästar, små mysiga hus och nästan enbart på grus och stigar. Redan från start tänkte jag att ”nu ska jag njuta av det här loppet”, så att några minuter gick åt till små stopp berörde mig inte. Jag var ”tvungen” att stanna och fota flera gånger…

..och blev fotad själv av en vänlig dam längs vägen. Här var jag pigg och glad, ca en mil in på banan där det fortfarande var ganska flackt. Sen kom backarna och det blev betydligt tuffare. Till skillnad mot Stockholm Marathon var det inget illamående som vällde över mig, men lårmuskler som tog slut. Speciellt baksidan. Här kom påminnelsen att jag bara sprungit ett enda långpass sen jag fick startplatsen till Lidingöloppet. Några fler hade gjort upplevelsen skönare, men så länge det bara var muskulär trötthet tänkte jag inte ge mig.
Jag gick i alla uppförsbackarna, drack vid varje depå och tassade på utan att kolla klockan. Starten hade jag ju ändå missat (tidsberäkningen satte alltså igång långt innan jag kom iväg) och något tidsmål hade jag inte satt upp. Nu var det bara att ta mig i mål som var målet.

Sista milen blev en kamp mellan lusten att gå och envisheten att ”jag ska i alla fall jogga i nerförsbackarna och på raksträckorna”. Så jag gick uppför, småsprang i övrigt och hade i alla fall krafter kvar att spurta in i mål. Det är otroligt vilken energi man kan få av att se målet torna upp och höra publikens hejarop. Benen som ömmande stockar, men fasiken vad mycket de ändå har att ge. DET är en otroligt häftig insikt och jag älskar att ge järnet in över mållinjen. En fantastisk känsla, värd alla timmars slit 1000 gånger om!

Efter

”Hur ska jag orka ta mig hem” var tanken med stumma lår, men efter lite påfyllning med banan och mjölk på målområdet tog jag mig till bussen. Jonas var på Hampus fotbollsmatch och kunde inte hämta upp, men det var faktiskt skönt att cykla den lilla biten mellan Ropsten och Gärdet. Att trampa ut lite mjölksyra och få cirkulation i benen på lätt växel. Rekommenderas!
Tiden? Under 3 timmar sprang jag på, men enligt resultatlistan 3.04 (eftersom jag startade ca 10 minuter efter min grupp). Nästan en halvtimme långsammare än mitt Lidingölopp 2013, vilket var bra, för jag hade ju ingen bronsmedalj i samlingen. Skämt åsido – något av den största segern med mina lopp idag är att jag kan springa utan att känna samma tryckande prestationspress som förr. Att jag inte är så stolt att jag undviker lopp jag sprungit på en bra tid förr, bara för att jag inte har chans att göra om det. Jag älskar ju det här – utmaningen, stämningen, ”jag-klarar-allt”-känslan. Och genom att välja en min inställning blir vinsten lika stor, oavsett hur jag presterar.

Ännu en bild från kvällen innan, men efter loppet såg det liknande ut, lite annat att äta bara. Efter all söt sportdryck var jag sugen på MAT! Men sötnosarna runt omkring är jag alltid lika kär i. Känslor som väller upp lite extra när jag är sentimental och hög på endorfiner. Det är som att livet kommer ikapp när du klarat en stor utmaning, fysisk och/eller mental. Du inser hur häftigt det är att leva och vad du faktiskt har.. ♥
TACK alla snälla för påhejning i mina sociala medier och IRL, samt till Saucony som gav mig startplatsen! Efter en halvmara (Tjejmilen 21k), en helmara (Stockholm Marathon), ett millopp (Tjejmilen) och ett 5-kilometerslopp (Stafesten) fattades det ju bara ett 3-milslopp. Nu kan jag nöjt gå i loppide tills 2019. KRAM och hoppas du får en skön söndag! /A