När livet är kaotiskt, deppigt eller utmanande på andra sätt.
Lätt att glömma bort sin egen hälsa. Fastna i självömkan, bli destruktiv, eller bara prioritera allt annat och hamna i en negativ spiral – som får en att må ÄNNU sämre. Något du känner igen? Jag gör. Hur detta ser ut är såklart individuellt, det kan vara mentalt eller fysiskt. Somliga tappar träningslusten helt – andra tränar för mycket, vissa isolerar sig (rekommenderas nu i och för sig..) – andra blir livrädda för ensamhet, några dränker sig i jobb – andra orkar inte se åt det, endel överäter – andra tappar matlusten… Ja, du fattar. Balans må vara uttjatat och ”ocoolt”, men bra för hälsan. En extrem period funkar ju ett tag, men sällan på sikt.
Att prioritera sin hälsa i tuffa tider – tankar utan tips
Många undrar hur jag mår efter separationen och ärligt talat – bra. Som jag känner just nu. Jag har väl alltid gillat att pyssla på för mig själv och det har ändå bara gått 3 dagar. Sömnen var sådär första nätterna, liksom regelbundna och ordentliga måltider, men allt blir bättre och bättre. Inte konstigt att rutinerna inte sitter från dag 1 och jag kan även tycka att man FÅR slarva med sin hälsa ibland. Vilket kanske ändå kan vara bra för den mentala hälsan? Att sänka pressen på att ”allt ska vara så snusförnuftigt” och få dåligt samvete över allt som inte sker enligt ”mallen”. Är du medveten om ditt beteende och dina hälsobehov kommer du förmodligen hitta tillbaka till dom såsmåningom. I alla fall har det alltid varit så för mig efter en svacka.
Självklart saknar jag barnen, men ser bilder av dom hos Jonas och pratar ofta i telefon, så bekräftelsen på att dom har det bra lugnar mig. Kan längta så det hugger i hjärtat efter att krama om dom, men det får jag snart. Jag håller mig från att inte skutta över till Gärdet så att jag och Jonas kommer i rätt rutin redan från början. Vill barnen komma över till mig är dom varmt välkomna, men det är också bra att dom vänjer sig vid en förälder att förhålla sig till och ser att jag mår bra även när jag är ensam. Det är inte deras uppgift att göra mig glad.
Dessutom kan du ju själv tänka dig läget från ”15 år som bunden i hemmet” (något överdrivet, men som känslan varit ibland) till total frihet. Inga andra att servera mat stup i kvarten och tvätta kläder åt, någon som gnäller över ”öppna köksluckor” eller min musik. Lyx just nu, även om jag ser fram emot mina mammaveckor också. Att inte missa vardagsgrejerna med barnen, snicksnacka i förbifarten och bara en sån sak som att laga mat åt fler än mig själv.
Nyfiken på vad jag har på plåten? Se det här inlägget.
Summa summarum?
Jag vill varken svartmåla eller romantisera en seperation. Flera hör av sig, önskar att dom vågade ta samma steg, undrar hur man bär sig åt, men det ÄR ingen dans på rosor. För mig och Jonas tog det flera år innan vi ens kom fram till att det var bästa väg att gå. Vi har gick 2 omgångar i parterapi, har pratat igenom hur vår situation och hjälps åt så gott det går. Visst tänder det till ibland mellan oss, alltså av ilska haha, men jag tycker vi lyckats sköta separationen snyggt. Nu under julen blir det en hel del tid ihop, men jag ser fram emot det. Bingo Rimér och Katrin Zytomierska är mina förebilder i skilsmässovärlden, så förstår att jag ser positivt på att bibehålla en bra kontakt och fortsätta umgås ihop med barnen.
Vore ju enkelt om alla hade samma behov i livet, då hade jag kunnat komma med mer konkreta tips om hur du ska må bra i tuffa perioder. Och visst finns det generella riktlinjer som hjälper ökar din hälsa, men vissa bitar (där relationer också ingår) är individuella. Vad jag KAN rekommendera är ändå att göra en HALT för att förstå varför du mår som du mår. Ibland är det ju inte ”din partner, exet, mörkret eller Corona” som är boven, utan att vi slarvat (med- eller omedvetet) med det mest basala för vår hälsa.
Skärpa till sig eller slappna av lite mer? Kram och ta hand om dig! /A