Hormoner och hjärthugg – veckans träning och vardagsrapport #75

Det ÄR inte alltid så mörkt det ser ut.

Som du känner. Du behöver ofta bara lite sömn, mat, koffein, endorfin, dopamin, oxytocin, serotonin..

Dopanmin:

  • Ta hand om dig själv
  • Göra klart en uppgift
  • Uppnå ett mål
  • Äta något gott

Endorfin

  • Träna
  • Se på fim
  • Lyssna på musik
  • Skratta

Oxotysin

  • Fysisk beröring
  • Klappa djur
  • Hjälpa andra
  • Umgås

Serotonin

  • Solljus
  • Meditera
  • Mindfulness
  • Vara i naturen

Info från Yogobe

..och mörkret gör – klyschornas sanna klyscha – dina ljusglimtar tydliga. Vad och vilka som betyder mest.

Därför grät jag lite. Sov mycket, städade till skrålande musik, tränade tungt, messade, åt chokladbollsmet rakt ur skålen, slöscrollade, katt-kelade..  och hejade på Juniors lags innebandymatch. Snodde åt mig några kramar IRL. Som du kanske gissat, i fredags gick lasset ungar (förutom dom 2 små lurviga) till pappan efter nästan 3 månader på heltid hos mig. MED blandade känslor, förstås. Lättnad i mix med ledsenhet, både inför- och nu efter. Kan tänka ”skärp dig Anna, no drama..”, men va fan. Vem vill leva utan starka känslor? Och att trycka undan dom jobbiga är som att sopa löv in i ett mörkt hörn, dom blåser ut i ljuset till slut.. men – se inledningen igen. Sömn hjälper, liksom stimulans av andra coola må-bra-hormoner.

Annars har veckan sett ut så här.

Hormoner och hjärthugg – veckans träning och vardagsrapport #75

» Träningen klagar jag inte på. Mittuppiallt har jag känt mig fysiskt stark och därför bestämt mig för att öka vikterna vid min egen styrketräning. Att minska antalet reps/set till 6-8 och satsa på tyngre vikter en period, så roligt och faktiskt lättare mentalt. ”Bara 6 reps..” haha. Dessutom var det SÅ KUL att flera av mina kollegor hakat på för att köra crossfit både i måndags och torsdags. Du skymtar dom på bilden och jag tackar för delad energi. Summeringen:

  • Måndag: crossfit
  • Tisdag: löpning – mysjogg
  • Onsdag: styrka – fokus underkropp + rörlighet
  • Torsdag: crossfit – kort wod + rörlighet
  • Fredag: vila
  • Lördag: styrka – fokus överkropp
  • Söndag: löpning – backintervaller?

» Barnen flyttade i fredags som sagt, efter en hel sommar (tiden dom inte varit bortresta) och höst hos mig. Fram tills dess har dagarna bestått av läxförhör, storkok, mys med våra lurviga små, tvätt, träningar, kvällsfotboll med deras vänner.. och jag har försökt att ta en dag i taget. Bockat av det praktiska och njutit av lyxen av deras närhet. Allt det här har ju blivit ”standard” nu, både för dom och mig, men fysiskt slitigt i längden och jag förstår att dom saknar sin pappa också. Han älskar dom precis lika mycket som jag och det kommer bli kanon i deras nya hem. Mår barnen bra mår jag bra, oavsett var dom är, men såklart jag vill ha dom nära ibland av egna skäl.

» Måendet har därför varit uppochner. Jag tar ofta in barnens känslor, deras svårigheter blir mina och omställningen är värst. Jag vet ju det sen innan. Att tystnad och stillhet ger utrymme för att känna efter… jobbigt. Och vem har ens TID att tappa kontrollen? Gång på gång slår det mig hur dom överrumplar, när jag tänker att ”allt är fine”. Hugg av besvikelse. Utanförskap. SAKNAD. Och som mest när jag är trött. Förstås. Känslor som är sååå mycket enklare att sopa bort med action än att stanna upp och möta. Förstås.

Men se punkterna om hormoner igen. En seperation med barn inblandade är som den är, går varken att ”sova, träna, äta..” bort, men mycket av sitt mående kan man ändå påverka. Igår fyllde jag på med lite av varje, sov t.ex. 9,5 timme i natt, mötte upp 3 av kidsen på innebandymatch och idag känns det lite bättre. Dessutom får jag hit barnen redan i morgon för en natt när Jonas åker på jobbresa, så nej – blir inte av med mina stjärnor en längre tid tackochlov, haha. Dock är andra/annat också välkommet framöver.. men jag har varken haft tid eller ork att tänka mer än en dag i taget. Tills nu.

» Övrigt? Tycker jag fick med det viktigaste. Och jo, vi är ju också inne i den mörkaste årstiden, men den är inte ett problem i min värld. Jag älskar dom färgglada löven, att tända ljus på kvällarna och…

..nog om mig och mitt. Hur mår du? Skriv gärna om du vill, varm kram! /A

2 Comments
  1. Jag är uppe i en känslomässig bergochdalbana just nu. För knappt en månad sedan valde jag o maken att gå skilda vägar efter 30 år tillsammans. Ett beslut vi är helt överens om o vi skiljs som vänner.
    Nu blir det flytt för mig vid årskiftet samtidigt som våra barn är på väg till egna lägenheter.
    Är så glad för alla nära o kära som finns omkring mig o att jag har min träning. Särskilt löpningen har hjälpt mig igenom mycket genom livet.
    Däremot skulle jag behöva släppa ut gråten oftare än vad jag gör. Är rädd att jag kommer krascha när jag sitter där själv i min lägenhet i januari…
    Kram

    1. Anna – tack för att du delar med dig av en känsla jag också – och förmodligen många med oss – också haft. Och nu: hade när barnen lämnat efter en längre tid hos mig igen. Men det ÄR ok att ”krascha” och gråta. Själv håller jag igen inför barnen och andra, men det är en stor lättnad att låta allt välla ut. Du kommer inte gå under, utan snarare känna dig starkare av att våga släppa taget om både ett förhållande ingen av er känt varit helt 100 och om gråten. Skapa en mysigt hem åt dig, tacka det ”gamla” och försök se allt nytt som ett spännande äventyr. Jag hejar på.. KRAM!

Leave a Reply

Your email address will not be published.