Sorgen i att inte kunna stanna (bland det du älskar)

IMG_0730-scaled - passa in

Min kärlek till det här!

Att leva nära naturen och nu – passa in i mäktiga fjällvärlden du skymtar bakom mig, trakterna där jag växte upp. Lite mindre buller, betydligt rymligare. Jag skriver ofta om hur BRA jag mår här i Jorm och Jämtland, men sällan varför jag flyttade härifrån. Såklart att det är vanligt att dras till storstadens äventyr och möjligheter som tonåring – det gjorde jag med. Eller som nu, när både jag och barnen har hem, jobb/skola, aktiviteter och nätverk i Stockholm, då är det mer som håller oss kvar där. Men. Det är ändå inte omöjligt att flytta därifrån..

Och sorgen i att inte kunna stanna (bland det du älskar)

Det du kanske ändå aldrig hört mig berätta om är känslan av otillräcklighet jag en gång kände? Sorg att inte passa in i det du ser här och personerna omkring. Alla utmattande försök att vara alla till lags, inklusive mina egna höga krav och det jag anser vara största nackdelen med att bo på en mindre ort. Att ”alla vet allt om alla” och att den som sticker ut, anses ”konstig” och ”onormal”. Tryggheten och gemenskapen är stor, men även fördomarna på landsbygden av vad jag upplevt, något jag har alltid haft svårt att acceptera. Att du inte ska kunna vara den du är utan tissel och tassel bakom ryggen. I kombination med att bli tonåring, då det är svårt nog att hitta den man är.

IMG_0711-1024x687 - passa in

Fram tills jag började sexan minns jag som en lyckligt bekymmerslös tid. Livet lekte, jag älskade lilla Jorm, trivdes jättebra i skolan, fortfarande ”pojkflickan” full av fantasi. En tjej som inte brydde sig vad andra tyckte. Problemen kom när jag skulle börja 7an i en större skola och by 3 mil bort, där jag kände mig pressad att ”bli som alla andra”. Omtyckt. Jag kände inte att jag hade något gemensamt med tjejerna i klassens ”smink och fnitter” och istället för att ändra mig flydde jag in i en bubbla av osund självkontroll. Fortsatt ”duktig flicka” i plugget och hemmet, för lite mat i förhållande till träning och min redan smala kropp. Visst ledde även till endel bra, iallafall pannben och betyg i skolan, men inte på något hälsosamt sätt och särskilt lycklig var jag inte heller.

Stortstan, ”där du kan vara dig själv för en stund”

Räddningen var gymnasiet i Östersund. Fortfarande till en liten stad, men stor jämfört med Jorm och med ett större utbud av personligheter. Mer acceptans för olikheter, mindre tröttsamma försök att ”forma om mig och vara till lags”. Där kunde jag andas igen och börja om. Som mig själv, men med ett nytt ”nu jävlar vill jag leva fullt ut”-sug.

I stan knuffade jag undan självförminskandet och byggde mig stark. Där fick jag mitt första egna hem, på Regementsgatan, med militärerna som grannar (fattar fortfarande inte hur mina föräldrar vågade, men dom hade väl inget val). Där tändes min riktiga kärlek till löpningen – med energi på topp. Och där styrketränade jag för fösta gången, med mersmak för vad träningsformen gör för kropp och självförtroende. Där blev jag av med oskulden och där mötte jag flera av mina bästa vänner som jag har kvar än idag.

Sen längtade jag vidare, pluggade 3 år i Karlstad, varav 1 termin i England, hamnade i Stockholm där du hittar mig nu. Men..

IMG_0689-scaled - passa in

Hemvändarkärlek och fjällkraft

Jorm är och förblir för mig vackraste platsen på jorden, inklusive flera älskade personer. Härifrån har jag ovärderbara erfarenheter, en hälsorik uppväxt, gemenskap och den rörelseglädje (innan tiden jag beskriver ovan) som skapades från barnsben och fortfarande finns kvar. Och idag – en plats jag tar mig själv och barnen för nya krafter, ja allt jag beskriver ovan. Nu kan jag absolut tänka mig att bo här, oavsett om mina intressen och personlighet (kanske) sticker ut mot ”annat folk”. Tankar som dessutom var en förvirrad tonårings påhitt och vem bryr sig?

”Borsta bort och passa in”. Du som din egna unika version är alltid den bästa, var du än är.

påsken 2023 passa in

Om det blir någon permanent hemvandring hit eller till Östersund får tiden utvisa. Jag känner mig inte ”klar” med Stockholm än, älskar stan, närheten till möjligheterna, pulsen, flera personer, vårt compact lovin hem och såklart barnens världar. Allt blir bara så tydligt när jag är här. Känslorna kommer tillbaka, vemod och ”lilla Anna” som livslust och storslagen nykärlek. Och jag tänker att det säkert är fler invandrare från mindre orter som känner samma sak.

Har du upplevt något liknande? En flytt till stan det som en värld av möjligheter med fler personer att känna tillhörighet till, så som jag kände en gång. Eller kanske tvärtom – en hemvändarlycka? Med nytt självförtroende och en känsla av att faktiskt passa in.

Igår reste jag, barn och katter den långa vägen till Stockholm. Bil med pappa, vidare med tåg och taxi. Som alltid med blandade känslor, som alltid ivrig inför citylivet och tacksam för att vi har ett andra paradis med kära delar av familjen att återvända till. Kram! /A

Inga kommentarer

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte att publiceras.