Kärlek.
Från att vi föds tills att vi dör, från andra och oss själva, till oss själva, dom- och det omkring.. grunden till ALLT? Då menar jag inte till bara känslan av eufori på fluffiga, rosa moln, utan även smärta av frånvaron eller förlust. Rädslan att såra och bli sårad.
Såhär på Alla Hjärtans Dag kan jag inte låta bli att reflektera över hur det sett ut för mig, kärleken i livet alltså. Hittills. Och kanske du som läser kan relatera till något?
”Älska mig”
Redan som liten var jag en känslomedveten person. Hade lätt att känna av stämningar i olika rum, notera andras känslor och i mig själv, skönhet i naturen, djur, personer och ting.
En nostalgisk drömmare redan då, som älskade mycket och många, även om jag aldrig lärde mig säga ”dom tre orden” hemmifrån. Det är inte något jag minns sas högt i familjen. Däremot visades tydligt i form av handlingar, med en mamma och pappa som alltid fanns där för mig och mina syskon – och forfarande gör.
Som mellanbarn blev jag den som snabbt lärde mig rollspel, att medla och anpassa mig, vara till lags och underhålla. En slags jakt på att ge andra samma känsla jag själv ville ha och tänkte att alla behöver för att må bra? Kärlek? Vet inte och inget fel med det, jag älskade det – och gör fortfarande.
Tror dessutom starkt på att det vi ger får vi tillbaka på något sätt, om inte annat i form av ro i själen och till viss del egot. En ”uppoffring” mot en kick uppskattning, win win..
Antar att det är något som satte sig där och som omedvetet följt mig i vuxen ålder. Lägg till ”Jantementaliteten” som kan hända ligger ännu djupare rotad i små byar som Jorm? ”Du ska inte sticka ut” eller ta plats, plus en något mer förlegad bild av kvinnans roll i samhället jämfört med storstäder? Lager på lager som grott i mig som individ och partner.
Männen i mitt liv
Några korta ”månadsflirtar” under grundskoleåren, men den första långa relationen hade jag med en klasskompis från åren jag pluggade Multimediadesign vid Karlstads Universitet. En konstnärlig typ precis som jag, cool, självständig och samtidigt omtänksam – egenskaper som jag gillar. Fin kille.
Vi reste till Thailand och tog dykarcertifikat och flyttade till Stockholm efter examen, men förälskelsen övergick i vänskap och 0 ansträngning från något håll. Jag tror det var jag som bröt, med en längtan efter mer kärlek, passion och gemenskap.
Den kom. Efter något år som singel med dejter och KK träffade jag Jonas. Han jobbade då som PT på gymmet jag tränade, plus lärare vid en tränarutbildning som hölls på min dåvarande arbetsplats, KTH-Hallen. Jag fick hans nummer, ”om vi ska köra något träningspass ihop..” Jag (tänkte): ”gratis PT, grymt!”, haha.
Ett pass blev flera pass. Ett bytt telefonnummer blev endel tjat och uppvaktning från hans sida, innan jag verkligen vågade känna efter på djupet och öppna skyddsmuren.
Spola fram ca 18 år. En bergochdalbana av ”vi mot världen”, kamp att bli gravid, giftemål, trillinggraviditet och förlust av två av dessa, tre olika lägenheter, ett önskat barn till och tvillingar på det. Slitigt ibland rent praktiskt, utan anhöriga eller anlitad hjälp med fyra barn, men samtidigt ett enormt bra teamwork och allt jag drömt om. En stor, kärleksfull familj, massor av energi och glädje.
Tänk dig två mentalt- och fysiskt uthålliga tränare – klart vi klarade tuffa småbarnsåren utan större problem, plus roligare äventyr. Passionen däremot.. svårare att hålla vid liv dom ca 4-5 sista åren, men vi gav inte upp då heller.
Gick två omgångar i parterapi och lyckades trots viss irritation hålla en vänlig dialog som till sist ledde till ett gemensamt beslut att separera. Vi hade det bra rent praktiskt, men för min del valde jag bort det trygga och bekväma i hopp – och sorg – om att någon annan är ämnad för mig. Och tanken att ”två lyckliga hem” är bättre för barnen än ”ett olyckligt”.
Direkt efter fångades jag upp. Ja, även jag själv hade stark längtan efter kärlek och närhet. Endel dejtande och två års het flirt med en viss person som förmodligen behövdes. Passion och bekräftelse igen. Eller var det drömmen om kärleken jag var kär i? Att känna mig attraktiv igen? ”Älska mig” igen? Kände mig förälskad och kanske var jag det, men förmodligen aldrig äkta besvarat, så jag bröt. Igen.
Där är jag nu. Efter en period med behov av egentid och känslor utan förminskande clownmask och ”glatt filter”. Då jag både hunnit njuta av sololiv, visst någon dejt, men mest vänner, vila och att sörja ifred. Både bearbeta en kraschad familjedröm och annat tungt bagage jag inte haft möjlighet till på flera år.
Har gråtit ikapp endel och jobbat upp kärleken till mig själv. Den jag hade som liten. Självkänslan som fått sig en törn efter allt, men långsamt lappats ihop med god hjälp av familj, vänner, terapeuter och… vem vet?
”Att älska sig själv krävs för att älska andra..”
Det ligger mycket sanning i det uttrycket. Framför allt ett krav för mod, att våga riskera smärtan av obesvarade känslor, förlust – eller att såra någon annan.
Tron på mig själv svajar trötta dagar, men jag står iallafall stadigt i att jag inte behöver bekräftelse för att vända och må bra. Kommer absolut fortsätta leta den dock, det är ett mänskligt behov, men grunden av självkärlek växer och vattnas av det jag redan har. Barnen, min närmaste familj, vänner..
…och slut på lång kärleksroman. Eller nej förresten, verkligen inte, men här i bloggen för nu.
Hur ser din love story ut? Berätta gärna. Varm kram på Alla Hjärtans Dag! ♥/A