Redan innan vi tagit oss ut med alla barn, kläder och utrustning har jag fått ett svettigt träningspass. Jag visar upp många guldstunder, som de här bilderna från i tisdags, men skulle ljuga om jag sa att skidsemester med 4 barn bara är glassigt. Det är krävande med starka viljor åt olika håll, gnäll och småbråk, och hjärnan går på högvarv för att få med sig alla viktigheter på mornarna. Helst utan att glömma sitt eget, vilket ibland händer.
Men när vi väl kommit ut släpper allt för det mesta. Stress och det mellanbror retades för blåser bort med fjällbris, och redan dag två vände Jonna från ”vill-inte” till ”kan-själv” i backen. Mamman jublar inombords, lycklig över att föra sitt intresse vidare till samtliga avkommor. Precis som min egen pappa gjorde när jag var liten.
Nästan lite läskigt hur vanor och värderingar går i arv, men själv har jag inte mycket att klaga på. Skulle vara min pedanta sida, känsliga nerver, och (ibland dumdristiga) envishet. Sistnämnda som några av barnen också fått.
Jonna och Junior är lite väl kaxiga för sitt eget bästa. Helst vill de ge sig på de stora liftarna, men då Jonas var borta med storgrabbarna och åkte satte jag stopp. Det var tillräckligt svettigt att skejta upp för den korta barnbacken, hjälpa Jonna av bandet och sen kasta mig ner till Junior som ramlat i slutet av backen.
Träning jag inte tänker på eftersom jag inte ser det som träning. Jag ser det som livet när det är som roligast tillsammans med dem jag älskar mest. Verkligheten.
Ett verkligt prov på vad all träning på gymmet, i löpspåret, yogasalen och skidspåret gjort för fysiken. Det är sådana här dagar jag får kvitto på att kroppen orkar med det liv jag vill leva. Att utan problem orka med både en mil på längdskidor, flera timmars bollande med nybörjarknattar, och dans till Valles After Ski på samma dag. Nog känns det i benen och jag är skönt trött på kvällarna, men kroppen är förberedd, glad och stark.
Men muskler och kondition i all ära – mest av allt behövs ett starkt tålamod. Utan det är allt annat lönlöst när man har med superhjältar att göra ♥
Härligt att läsa om dina tankar kring barnen och familjelivet! Jag känner så väl igen mig. Jag har också fyra barn tätt ( äldsta 7 år och minsta 9 månader). Det är många viljor och en hel del konflikter men ändå är det ju alldeles underbart med det lilla gänget! Att träna mycket gör att jag orkar fysiskt men även psykiskt
Vill också tacka för en fantastisk blogg som jag läser och inspireras av varje dag!!!
Hanna – tack själv för att du skriver! Jag blir så glad att du gillar bloggen 🙂
Härligt beskrivet- ”direkt ut verkligheten” 🙂
Skulle du vilja skriva lite om vad man ska tänka på om man är ovan skidåkare? 🙂
M – jag ska se om jag får tillfälle för detta 🙂
Härligt att läsa om hur ni har det. Mina barn är 2 år respektive 4 månader så vi väntar lite med skidor men jag längtar. Även om jag förstår att det blir lite harvande i barnbackarna i början.
Jag brukar inte kommentera men vill börja med att tacka för en bra blogg! Du verkar ha en fantastisk familj. Jag har en fråga.. Det är nämligen som så att jag har gått och skaffat mig ett gymkort (sats). Mitt ”lilla” (stora) problem är att jag trots 21 år gammal aldrig tidigare gått på gym, alltså inte en endaste gång. Jag har givetvis tränat tidigare men detta har varit hemifrån. Du skulle inte vilja berätta hur allting går till? Från vad man bör ha med sig till allmän vett och etikett, har som sagt ingen koll alls! Återigen ett stort tack.
A – på de SATS jag tränat är all personal väldigt hjälpsam & mitt tips är att du bokar en personlig instruktion, vilket ingår i ditt SATS-kort. Då lär du dig hur du ska göra i gymmet.
Annars är mitt packtips inför träningen: gympaskor (rena, annars spelar det ingen roll), träningskläder (mjukisbrallor & t-shirt funkar fint om du inte har funktionsplagg), ett hänglås (finns även att köpa/hyra) till skåpet, handduk/duschprylar, ev. vattenflaska. That´s it, men boka gärna en instruktion till första träningstillfället.
Lycka till! 🙂