Bye diastas

Nu är det dags. Jag har duschat med Descutan och inväntar taxin till Södersjukhuset där jag ska ta ett sista blodprov och göras redo för operationen. Sen är det dags att ta farväl av diastas-magen, sövas och tråcklas ihop. Det är alltid nervöst att bli sövd. Tänk om jag inte vaknar igen? Jag försöker låta tankar som dem passera och fokusera på mina målbilder och det positiva istället. Att få en funktionell mage som kan ge det stöd för rygg och i rörelser en normal bukmuskel kan göra. Att slippa frågor och blickar om jag är gravid igen. Att symboliskt sluta barnfödarkarriären med att sy ihop hålet i magen, där 5 av mina 6 (våra 2 änglar inräknat) kommit ut.

Påskbrännan är ett faktum.

Igår tränade jag mitt sista tunga styrkepass på bra länge. Från pull-ups och marklyft till knipövning. Inför mina graviditeter har jag fått en naturlig nedtrappning av träningen och förra längre träningsuppehållet, behandlingen på Mandometerkliniken, var jag nertränad och svag. Kroppen skrek efter vila och jag kände en stor lättnad över att slippa prestationspressen från mig själv. Nu har jag hittat en nivå på träningen där jag inte ställer lika hårda krav och därmed inte är lika uthållig och snabb som under Klassikeråret, men tillräckligt för att vara så stark jag vill. Och viktigast av allt – jag har energi och glädje för annat i livet också. Därför känner jag mig i bättre ”toppform” än någonsin just nu, och det är trist att börja om från början med en rehabperiod på ca 6 månader. Men jag är glad att få operationen gjord, och det är väl så många framgångsrika idrottare gör – lämnar på topp! 😉

Vi ses på SÖS om jag orkar ge en lägesrapport. Annars har jag förberett lite läsning åt er tills jag piggnar till ♥