Åldersnoja?

13 september och min födelsedag. 37 höstar. En så ojämn och tråkig siffra men annars känns det fint att bli äldre. Lite tråkigt att tiden med barnen och livets äventyr blir kortare för varje år, men samtidigt skönt att slippa osäkerheten och jakten på identitet. Om du frågat mig för två år sen hade jag svarat ja, att jag hade lite ångest över att bli äldre, men inte som jag känner idag.

Som en av de äldsta i klassen på Nackademin inser jag hur mycket jag redan hunnit med. Att jag inte skulle vilja byta mot en mindre siffra i statistiken. Jag har alltid varit målinriktad och startade vuxenlivet med det viktigaste jag ville ha – barn, därefter lätt förvirring över vad och hur jag vill leva fram tills idag. Vägen har aldrig varit rak, mycket i mitt liv har gått i ryslig berg och dalbana samtidigt som det gjort mig hårdhudad och ödmjuk. Samtidigt. Alla med- och motgångar har gett insikt över vad som betyder mest och att det aldrig är för sent att börja om. Att det kanske t.o.m. behövs 37 år för att hitta sig själv och veta vad man vill?

Mina senaste år har varit väldigt omtumlande och utvecklande, såväl fysiskt och psykiskt. Jag lär mig så otroligt mycket varje dag och bygger samtidigt långsamt upp kroppen efter diastasoperation. Igen. T.o.m. chins med ena benet som hjälp vågar jag mig på och jag känner mig starkare än någonsin. Totalt.

Allt dessa år och alla jag har framför mig ska firas ordentligt. Jag började redan i fredags och fortsatte igår på inflyttningsfest hos syster Mia och Thomas. En supertrevlig kväll med sköna människor, god mat och skratt.

Man blir inte äldre än man gör sig.

Dagens kalasande spenderas springandes bland höstlöven, med min familj, tentaplugg och goda ätbarheter. Hurra för det, hurra för livet!