Långt hår. Och lugg.

När jag var liten ville jag vara en pojke. För de ”var tuffare och hade mycket roligare” tyckte jag. Byggde kojor, cyklade trampbil, slapp klänningar och obekväma klackskor. Jag var en kortklippt pojkflicka som kallade mig själv Peter (?!) och valde brödskivan innanför skalken eftersom storasyster Mia lurat i mig att det var en pojke. Kanske var det därför övergången från mellanstadiet till högstadiet blev så jobbig? Medan övriga tjejer började sminka sig och flirta med killar ville jag vara kvar i trygga Jormskolan och leka i skogen.

Men. Livet förändrades, jag fick nya vänner och nya intressen – bl.a. för trend och mode, kläder och hår. Jag har haft många olika frisyrer (några ser du här), allt från kolsvart, ett par millimeter stubb och page, men aldrig långt. Mina skandinaviskt, fina och blonda hårstrån tål inte att bli för långa utan går av eller ser stripiga ut när de växer ut för långt. Därför är extensions enda möjligheten för mig att prova på en längre frisyr.

Om du fantiserar om något och det är möjligt finns ingen anledning att inte testa tänker jag. One´s in a life time, för mig långt hår. Så i torsdags tejpade min frisör i lite längre under mitt egna, men klippte ändå av det ordentligt för att det inte skulle se för onaturligt ut. Dessutom fick jag ett infall att klippa lugg, något frisören inte tyckte var någon bra idé. Men det tyckte jag och så här tyckte de där hemma:

– Du ser ut som en toppmodell mamma, tyckte Hugo.

– Jag tycker du ser ut som städtanten, sa Junior.

– Snyggt, nickade mannen.

– Mamma du ser konstig ut! Sätt upp det i en tofs, tyckte Hampus.

Ja, förändringar är roliga och jag trivs. Känner mig varken konstig eller som någon modell utan som vanliga Anna. En långhårig med lugg.