Att bli gravid efter ortorexi – läsarfråga

Mamma till 4 barn.

Eller 6 om jag räknar med våra änglar. Det är lätt att bli hemmablind, att ta det jag har för givet. Även det som varit mitt livs största mål, att bilda familj, få barn och gärna många.

Jag får nypa mig i armen ibland för att förstå. Det är en svindlande tanke att allt blev så bra till slut, men vilken jäkla resa det varit. Först att bli gravid, sen all dramatik kring våra trillingar. Efter det en “normal” och smidig graviditet med ett barn (Hampus Junior), därefter ännu ett par års hormoner för att få Jonna och Junior.

Nu närmar sig Hugo´s födelsedag som även är änglarna Jonna och Hampus. Barnen vi kämpat för i år, speciellt jag som behandlades med hormoner, gick på hundratals gynekologkontroller, och gjorde allt i min makt för att bli gravid. Även om det mer handlar om en gåva än bedrift.

En strävan som ofta sker i det tysta eftersom du knappt vågar uttala det för dig själv i rädsla för att ditt livs dröm inte slår in. Orkar du leva då? Du ser magar och barnvagnar överallt, “malliga” par som suckar över gnäll och gråt från sina barn i mataffären. Vad har de för rätt att klaga? Så kunde jag också tänka mitt i hormonkarusellen, när den förbannade blödningen kom efter ett försök, då allt kändes mörkt. För vissa en känsla att inte vara “normal”, att inte vara en “riktig kvinna”.

Jag får flera mail från tränande tjejer om svårigheten att bli gravida. Vissa som haft ätstörningar eller länge tränat prestationsinriktat och förlorat mensen, som Sara:

Läsarfråga – att bli gravid efter ortorexi

Hej Anna!

Vill såklart börja med att säga att jag följer din blogg slaviskt eftersom jag älskar dina personliga, sunda och energifyllda inlägg! Fortsätt så!

Jag är 30 år, arbetar som polis och är uppvuxen med träning och rörelse! Jag har alltid varit engagerad i olika sporter och jag kan inte riktigt minnas senast jag hade en riktigt lugn träningsperiod i livet.

För ungefär 5 år sedan gick träningen till överdrift och jag är övertygad om (så här i efterhand) att jag hade ortorexi en period. Min mens försvann och en stor del av min fritid gick åt till att tänka träning och mat.

Idag har jag ett sunt förhållande både till träning och mat, och jag tränar och äter vad och när jag vill.

Nu till min fråga. Min mens har aldrig kommit tillbaka efter den försvann för 5 år sedan. Jag gick ganska tidigt till en läkare som sa att det inte var någon fara, utan att den skulle komma tillbaka så småningom.

Min sambo (33 år) och jag är otroligt sugna på barn, men det är ju ett stort problem nu när jag inte har någon mens och alltså ingen ägglossning. Jag är utredd hos en gynekolog och har egentligen inte fått någon riktig diagnos. Alla prover ser bra ut och har fått hormoner utskrivna för att hjälpa mig på vägen. Har dock ätit hormonerna (Provera och Pergotime) ett par omgångar nu utan egentliga resultat.

Läkaren nämnde inget om träning eller vikt eftersom mitt BMI är normalt (167 lång väger ca 56 kg).

Jag har dragit ner på träningen och försöker lägga på mig lite extra fett, men det är såklart jobbigt när folk börjar undra och säga “du ser så pigg och frisk ut i ansiktet”… mm.

Nu till min fråga. Om jag förstått det hela rätt så har du haft liknande problem när ni försökte skaffa barn? Vad var det du gjorde tror du som kickade igång din kropp till att fungera normalt? Är det klokt att helt lägga ner träningen (kommer få otrolig abstinens då) eller ska jag fortsätta leva som vanligt och äta ännu mer?

Ännu en gång vill jag tacka för en inspirerande blogg!

Med vänliga hälsningar

Sara

Mitt svar:

Hej Sara!

Tack för ditt mail och roligt att du gillar bloggen!

Jag förstår din oro och känner igen mig i det du skriver. Själv fick jag barnen före jag blev sjuk i ortorexi, men även innan dess tränade jag väldigt mycket, även om det inte innebar så mycket intervaller och löptävlingar.

Jag har skrivit ett helt inlägg med mina bästa “bli-gravid-tips” tidigare, men vill även ge dig några personliga råd. Nu vet jag inget om din träning eller fettprocent, men BMI är ett SÅ dåligt mått. Du som tränar kanske inte har något kroppsfett alls utan enbart muskler, vilka väger mer än fett. Jag är relativt “smal” även idag, är 167,5 cm lång och väger 59 kg, vilket är min “normalvikt” enligt längd/ålder/gener etc. (enligt uträkning när jag var på Mandometerkliniken). Om du vill ha något att jämföra med då vi är nästan är lika långa, men annars är det bara dig själv och din procent kroppsfett du ska utgå ifrån. Det är i där östrogenet lagras, hormonet du behöver som kvinna för att bli gravid.

Jag tycker inte du ska sluta träna helt, både kropp och själ mår bättre av att du rör på dig, men som du skriver – kanske ta fler vilodagar och träna lugnare när du väl tränar. Strunta i intervaller när du springer, styrketräna utan att maxa. Se det som en en återhämtning- och underhållsträningstid. Du har många år på dig om du senare skulle vilja träna mer prestationsinriktat och just nu är en graviditet ditt största mål, eller hur?

Sen tycker jag du ska ligga läkarna om att få mer hjälp än tabletter. Mer energirik mat och lugnare träning borde ge dig mensen tillbaka med tabletter om det inte är någon annan orsak till att du inte får mens. Kräv ett svar från dina läkare. Jag åt också Provera och Pergotime, vilket gav mig mensen tillbaka, men funkar inte det är sprutor steg 2 och därefter provrörsbefruktning. Men för att den hjälpen ska funka behöver du ha tillräckligt med underhudsfett, det som får livmoderslemhinnan att “tjocka på sig”, platsen där ägget ska fastna.

Jag önskar er all lycka till, håller alla mina tummar och tår. Kram!

Sara´s svar:

Tack så mycket för svaret! Vad peppad jag blev nu! Hade tänkt mig ett löppass nu på f.m men byter det mot en skön promenad istället!

Precis som du skriver har jag ju massor av tid efter att barnkarusellen är klar att träningssatsa igen! (Har liksom glömt bort det).

Egentligen borde jag verkligen njuta en period framåt nu och hitta en balanserad och lugnare livsstil!

Tack ännu en gång!

Mitt svar:

Hej Sara!

Vad glad jag blir att du känner dig peppad. Heja dig! 🙂

Snällt om du hör av dig, oavsett hur det går. För mig var det en lång resa, men verkligen värd mödan. Så ge inte upp. Våga tro.

Ha en trevlig promenad nu och lycka till framöver!

Ett av mitt livs lyckligaste ögonblick, tillsammans med det där jag fick hålla Hugo, vår ängel Jonna och Hampus, första gången. Att få barn är en gåva och många gånger inget du själv styr, men jag tror ändå vi kan påverka mycket bara genom att hoppas. Att göra det vi kan göra rent fysiskt, själva och eventuellt med hjälpa av utomstående, men framför allt aldrig ge upp mentalt. Själv hade jag adopterat om jag inte kunnat få biologiska barn, för mamma var jag redan i min målbild. Frågan var bara när.