Tvåbarnschocken.
Känner du till det begreppet? Alltså när du får barn för andra gången och plötsligt har dubbelt så många småttingar att ta hand om. Rent praktiskt svårt att vara på två ställen samtidigt och för många föds även ett konstant dåligt samvete. Över att inte räcka till. Någon som känner igen sig?
Idag för 10 år sen blev jag 2-barnsmamma då lille Hampus föddes. Min enda graviditet med ”bara” ett barn i magen och vaginal förlossning. Jag minns både graviditeten och förlossningen som en så fin tid. Mådde strålande, kunde träna hela tiden och slapp fler åkommor än lite åderbråck. Hugo som skulle fylla 2 år, var en enkel kille att ha och göra med under tiden, sov som en klocka och sa inte många pip. Sen kom lillebror..
Dagen före beräknad förlossning ville Hampus ut och hans bestämda humör höll i sig. Han skrek och skrek. Jonas har aldrig varit så vältränad, för varje kväll sprang han med vagnen så att jag skulle kunna sova och ta morgonskiftet. Så ja, en liten chock blev det, men kolliken växte bort och den andra var betydligt större – att gå från 2- till 4-barnsmamma. Där snackar vi ”inte räcka till”..
Så här i efterhand inser jag hur tufft det kan vara med flera småbarn, tvåbarnschocken är inget påhitt. Men samtidigt är det solklart vad som får en att orka – kärleken. Glädjen. Det är ingen slump att bebisar är så underbara och ja – även 10-åringar.
Hampus, så klok, humoristisk och full av kärlek. Ena stunden en retsticka, andra bästa poolaren, tjurskallen och pajasen. Och det är inte bara jag och Jonas som har äran att vara en del av Hampus liv – mitt hjärta smälter när jag ser hur tajta framför allt han och Hugo är. Fortfarande, 12 och nu 10 år gamla, sover de ofta i samma säng. Tjafsar och slåss så att jag blir rädd ibland, men kan ändå knappt gå på toa utan varandra.
Syskonkärleken är stark, avslappnad, ärlig och ibland hård. Som jag skrev om förra året, det är inte lätt att vara mellanbarn, men det är säkert inte lätt att vara storasyskon eller minstingbarn heller. Alla har vi våra svårigheter, men de flesta kan nog hålla med om att glädjen väger tyngre.
Idag ska vi fira sommarens sista födelsedagsbarn stort här på Åland. Han har redan beställt morgondopp i havet, brunch och att välja tårta på bageriet.
Grattis Hampus! Älskar dig och att du chockade oss på Danderyd för 10 år sen ♥
Känner exakt igen mig själv i det du skriver. En äldre bekant dam sa åt mig då jag väntade nr 2, du vet inte om att du har barn innan du har minst 2. Tycker det är mycket sant!
Hos oss tycker jag utmaningarna kommer nu. En betydligt lugnare dotter på 5 år har helt andra intressen än den aktiva sonen på nästan 3 år.
Men det är härligt med barn!
Grattis till er pojke!
Daniela – ja, ibland kan jag känna att det vore lyxigt med bara 1 barn, men tanken går snabbt över när jag ser dem ihop. Fler barn, mer kärlek och som jag svarade Emma. Förhoppningsvis kommer de ha livslång glädje av varandra.
Tack snälla! Det blev en fin dag, trots lite missnöje över tårtan 😉
Jag är så glad att jag lyckades ta mig igenom de svåra stunderna med min lillasyster (18 mån yngre än mig). Som vi slogs, retades, hatade varandra och bet varandra och stal från varandra och baktalade varandra och slängde pikar och tjuvnyp genom hela uppväxten haha! Men nu som vuxna är vi bästa vänner, trots att vi lever helt olika liv i olika städer. Finns ingen som jag älskar mer än henne i den här världen!
Emma – ja, syskonkärlek är märklig. Så starka band, men ändå massor av tjafs. Jag kan bli galen på våra barn ena stunden & andra är de bästa vänner som du skriver. Glad att du och din syster har fått en så fin relation. Som förälder är det nog bara att härda ut bråken tills barnen mognat och inser vilken rikedom det är med syskon.