Igår var ingen vanlig dag – det var Hugos strålande födelsedag!
Min förstfödde fyllde hela 13 år och jag blev därmed tonårsförälder. Stort! Att få fira honom år efter år är inget jag någonsin tagit för givet, läs här så förstår du varför.
Jag var uppe överdrivet tidigt för att springa med Elin som skulle iväg och jobba så det var enda chansen för en tur ihop, vilket även passade bra för att hinna fixa i ordning och fira Hugo hela dagen. ”Fattiga riddare till lunch, kladdkakstårta och hamburgare till middag” svarade Hugo säkert när mormor frågade vad han ville äta. Är det något han fått upp intresset för, utöver (eller delvis tack vare) fotbollen, är det god mat. Och annars önskade han sig bara en enda sak – en dator. Alltså ingen laptop, utan en fet hårddisk för gaming. Fråga mig inte, men dyr var den så att hela släkten kunde vara med och glad blev han.
”Mamma längtar du tills Hugo fyller år”, frågade Junior för ungefär ett halvår sen. ”Nja.. det har jag inte ens tänkt på”, svarade jag. ”Det gör INTE jag! För då blir han tonåring och tonåringar är jättejobbiga..” fortsatte Junior och himlade med ögonen.
Tacksamhet och utmaningar som tonårsförälder?
Jo, nog kan Hugo vara extremt trotsig och arrogant ibland, men aldrig har vi haft så roliga diskussioner. Det känns lite som att han vuxit ikapp mig – inte bara fysiskt utan även kunskapsmässigt ibland, haha. Undrar var det ska sluta. Nej, den största utmaningen är att fånga kramar. Jag får sno dem när han inte är beredd, är trött eller på rätt humör. Och min största farhåga som tonårsförälder är att han ska bli osams med oss, inte vilja prata med oss när han mår dåligt eller hamna i trubbel. Men nja, Hugo har alltid varit en kärleksfull och (förhållandevis) lugn kille, även om han som många andra i familjen inte alltid visar sina känslor utåt. Jag kommer fortsätta vara observant om han drar sig undan och idrotten är också bra i det här läget. Ledare och lagkompisar är ett enormt stöd och träningen håller honom ifrån dumheter, mot sig själv och andra.
Åter till gårdagen som blev väldigt lyckad i mina ögon. Så här såg delar av den ut där kameran var framme.
Bilder från Hugos 13 årsdag
Det var sommarens hittills vackraste och varmaste dag här i Jorm. Hugo, Hampus och Jonas var nere vid sjön och badade på morgonen medan vi andra fixade där hemma. Även oss själva. Jag hade hittat en tyllkjol i garderoben, tror från när jag var gravid med trillingarna, och unnade mig även lite smink för första gången på en vecka. Sen kom min pappas kusin Bengt och hans fru Mayvor på kalasfika. Marsipantårta från Ica i Blåsjöns frysdisk och jag hade bakat kladdkaka. Dubbel sats av det här receptet, vilket skulle ha behövt en stund till i ugnen. Kladdigt värre, men gott så in i norden ihop med glass och grädde.
Sen gick vi alla ner till sjön där övrig familjen badade och fångade småfisk. Det var runt 15° i vattnet, men så varmt i luften att alla längtade i. Självaste kalasbarnet och Hampus tyckte däremot det var för mycket broms så de gick hem. Det är det enda negativa så här stillsamma dagar, att knott, hästflugor och bromsar blir som galna.
Kvällen avslutades sen med mammas älgfärsburgare. Hugo åt tre stycken och var riktigt nöjd med dagens godsaker. Och som vanligt satt vi i timtal vid varje måltid och pratade om livet små- och storheter. Som det vi fått uppleva de senaste 13 åren..
Min älskade lilla fågelunge, som blivit så stor. Jag får nypa mig i armen varje gång jag tänker på hur han chockade oss, igår för 13 år sen. Du som läst min blogg ett tag har hört den dramatiska historien, annars finns den att läsa här. Som alltid den här och andra dagar jag påminns om det vi gått igenom fylls jag av tacksamhet. Över att det blev så bra ändå. Att det var just Hugo vi har hos oss idag, fullt frisk, älskad i det oändliga och med extra superkrafter av sina änglasyskon. Grattis Hugo, jag älskar dig! ♥♥♥
Och till dig som läser – ta hand om dig och dom du älskar! Som jag skrev på Instagram – det går inte att gå runt och tänka på ”jobbigheter som hänt” eller ”vad som kan ske i framtiden”, men ibland är det bra att påminna sig om att livet inte är en självklarhet. Det är en gåva, fantastiskt häftig sådan om du lever det. KRAM! /A