Att träna med sorg i kroppen

Först och främst – TACK!

För alla värmande ord, hjärtsymboler och historier från era egna liv. Nu är ju inte jag den som har det jobbigast, men var Terese tillräckligt nära för att hamna i smärtsam sorg. Jag tänker mycket på hennes familj och nära anhöriga. Och för mig har hon varit en stor förebild sen jag började blogga, med sina böcker, sin personlighet och framför allt de senaste åren – en nära vän. En av dom jag delar mina innersta känslor med, glädje som ledsenhet.

Jag fortsätter springa för Terese, något som jag tolkar som i att röra sig framåt, inte bara i form av löpning. Men det är tyngre att träna med ett nytrasigt hjärta, jag märker att hela kroppen är berörd. Jag har sovit dåligt ett tag, vilket såklart är skälet till att den är trött, tillsammans med alla tankar. Mitt hopparknä har gjort sig påmint som ett led av detta, så nu har jag lagt in mina rehabövningar igen. Och jag vågar inte ta i fullt ut, vare sig vid löpningen eller styrketräningen. Vågar inte riktigt, eftersom jag känner mig skör. Inget konstigt och helt ok. Även att vila helt från träningen, som jag gjort vissa dagar.

Att träna med sorg i kroppen

Jag har haft flera perioder då jag behövt minskat pressen vid träningen av fysiska eller mentala skäl. Förr försökte jag tvärtom bedöva känslorna med hårdare träning, men har lärt mig att det straffar sig i längden. Idag är jag snällare mot mig själv och får jag inte dåligt samvete om jag inte presterar, eftersom jag vet att hälsa för mig även är att kunna ta det lugnare med saker och ting. Det gäller både träning, jobb och andra saker. Att minska kraven, kunna be om hjälp och tacka nej.

Vissa gånger kan det kanske vara skönt att ge järnet och ladda ur vid träningen, men just nu behöver jag tvärt om – ta det lugnare. Därför tänker jag aldrig på träning som ett ”måste” under de här perioderna. Jag tränar det jag känner för och har som sagt återgått till lättare rehab och prehabövningar för knäts skull. Tränar på lugnare gym, väljer lättare vikter, yogar och varvar löpningen med att promenera. Sen, för att inte halka in i något prestationstänk, håller jag hela tiden en inre dialog med mig själv, typ:

”Jag redan är tillräckligt stark – därför tränar jag bara precis så hårt jag känner för och går hem om det inte känns bra..” – vilket ändå brukar bli bra pass, men utan prestationspress.

”Det ska bli skönt att ut och springa, och OM allt känns rätt springer jag intervaller..” – inte tvärtom, att intervallerna är det viktigaste.

”Jag ställer upp i x-loppet, men sätter inget mål av tid. Känns det bra springer jag så fort jag orkar. Känns det inte bra är det bara att avboka/gå/bryta loppet. En värdslig sak!”

Sorg belastar också, vilket är bra att räkna med, men jag vet också att när det öppna såret läkt går det att ta i mer igen. Och som jag nämnde – vissa kan säkert träna med sorg och ta i hårdare, men det beror på vem man är. Antal gamla ärr och hur livet ser ut i övrigt.

Känner du igen dig i något av det här? I så fall, hur har det funkat för dig att träna med sorg eller annan mental påfrestning? Kram! /A

Fler lästips:

11 Comments
  1. Jag känner att det då är viktigt att tvinga sig i väg, att påbörja nån form av rörelse för man mår i alla fall inte sämre efteråt.

    För mig är det smartare att strunta i träningen o ta en rask långpromenad med en fin vän i stället.

    Typ som du skrev här ovan… Att lägga sig i soffan o gråta ut o käka choklad måste också få vara tillåtet men inte bara…

    1. Petra – håller med. Tror det är viktigt att inte fastna, men även tillåta sig vara ledsen. Och bra att vara snäll mot sig själv och sin kropp i dessa lägen, eftersom även sorg är en tung belastning. Kram!

  2. För mig har träningen varit ett andningshål i tider av sorg. Men jag har precis som du varit tvungen att ta det lugnare, lägga bort alla prestationskrav, och bara göra det jag har orkat, för jag har inte haft den fysiska kraften och kapaciteten att lyfta lika tungt och konditionsträna med samma intensitet som annars. Kanske ännu mer påtagligt var det när jag fick en post-traumatisk stressreaktion för ett par år sedan. Då var det som att benen bara vek sig emellanåt, och jag kunde få hjärtklappning av att välja form på pastan i affären:-/. Att träna hårt då fanns inte på kartan. Men lätt träning fick mig att må bättre.

    Ta hand om dig! Och hoppas att ni fick en fin skolavslutning <3. Här i Örebro har barnen några dagar kvar innan sommarlovet börjar – de slutar på torsdag.

    1. Josefine – precis så upplever jag det också, vilket egentligen inte är så konstigt. Det mentala påverkar kroppen massor, liksom sömnbrist.

      Skolavslutningen var fin tack. Hoppas er också blir det på torsdag. Tack snälla och stor kram!

  3. Jag tappar alltid aptiten vid sorg, och kan jag inte äta blir jag tröttare och utan mat tränar jag inte. Jag tillåter mig att bara gråta och vara och göra det som bara blir. Beror såklart på vad det är men jag menar när livet är mer än tungt. Blir lite apatisk men det struntar jag i just där och då. Jag känner min kropp väldigt väl och det är några dagar innan det absolut värsta släpper. Förr tränande jag värre vid sådana tider, pressade mig till en gräns som inte är sund. Jag kände inte Terese men följde henne och haft cancer själv och jag blir arg och ledsen över sjukdomen jag hatar mest av allt.

    Var rädd om dig, var rädd och dina kära och gör det som känns bra för just dig <3

  4. Jag känner igen mycket i detta. Har själv en son som har haft flera återfall av sin hjärntumör och stora skador efter behandlingar. För mig har löpning/ spinning blivit mitt sätt att klara oron och sorgen, ett absolut måste för att kunna rensa hjärnan och få ventilera alla tankar och känslor man får. Fokus blir att få rensa hjärnan och inte på att prestera under de jobbigaste stunderna och för mig har träningen varit livsviktig under alla dessa år sedan sonen blev sjuk år 1999.

    1. Tack för att du delar med dig Jeanette! Tror precis som du att det är viktigt att ta hand om sig och få utlopp för sina känslor i tuffa perioder. Och att vara snäll. Låter bra att du också lägger prestationen på hyllan när det är jobbigt. Stor kram!

Leave a Reply

Your email address will not be published.