”ALDRIG MER!”
Precis så skrev jag med stora bokstäver och ritade ett ansikte med en tår bredvid. Jag kunde sätta på sorglig musik, tänka på om jag ”aldrig mer” skulle träffa en person eller få göra det ena eller andra. Sen grät jag. Jag skulle bli en bra dramaskådis tänkte jag, som bara kunde tänka dom här orden och gråta.
Fantastisk natur, massor av rörelseglädje och gemenskap, men en sak jag saknade som barn i Jorm var teater. Jag hade gärna spelat teater och tror det skulle kunna vara något för mig. När jag var 7 år började jag skriva dagbok. Mycket enkel sådan om ”vad vi lekt på rasten, ätit till lunch och vilka läxor jag hade”, men ibland djupare saker, som dom där orden. Och somliga dagar är skådespelet mer att försöka stoppa tårarna än få dom att rinna.
Som jag skrev till den här bilden: ”Älskar verkligheten! Liv, rörelse, att KÄNNA på riktigt. Avskyr avsked, men kan inte leva utan dom heller.”
I torsdags tog jag avsked av Cala dÓr och även familjen för ett par dagar. Alltid tungt att lämna platser på jorden där jag mår så himla bra och ännu värre att vara utan mina barn. Ok, ett par dagar kan vara skönt om jag har mycket jobb eller annat jag måste göra så att jag ändå inte kan vara närvarande, men annars känns det som att jag missar viktig tid tillsammans.
Avsked och ostoppbara tårar vid Terese begravning
Jobbigt avsked som sagt, men en plats och människor jag kommer återse. Det jag framför allt syftade på var Terese som jag skulle resa hem till för att ta farväl av för alltid. Aldrig mer återse, i alla fall inte i kött-och-blod-livet.
Jag kom hem sent och vaknade tidigt morgonen efter, full av oro. Fick tvinga i mig frukost och göra allt för att inte tänka och börja gråta redan innan begravningen. Som tur var skulle min vän Milla dit så vi bestämde oss för att göra sällskap. Även Helena, du vet hon som startade insamlingen ”Spring för Terese” till Cancerfonden (som nu nått 1 014 050 kr!!), hörde av sig och ville gå dit med oss. Det kändes tryggt att ha två vänner vid min sida. Åka dit ensam hade varit ännu jobbigare.
Det var en fruktansvärt tung begravning, länge sen jag gråtit så mycket, men också fin. Mitt hjärta gick framför allt i kras när jag hörde Glenn och barnens hulkningar. Det dom går igenom är så orimligt att jag blir förbannad. Ingen ska behöva förlora någon som är mitt upp i livet och som verkligen VILL leva. Och levnadsglad, det var Terese till 1000.
Säkert över 100 personer hade samlats i den lilla kyrkan i Spånga, platsen där Terese är uppväxt och relativt nyligen köpt hus med sin egen familj. Jag har åkt dit ganska ofta sen vi började podda ihop och tycker det lilla samhället är så mysigt. Klädseln var ljus, något som Terese själv hade önskat. Garanterat eftersom det är så hon vill att vi ser på framtiden, fokuserar på det fina. Många liksom mig hade klätt sig i hennes favoritfärg, rosa. Och det var en så duktig man som sjöng så att vi grät ännu mer, bl.a. Kents ”Utan dina andetag”, en sång jag och Jonas hade på vårt bröllop. Och på slutet en låt du kanske sett Terese dansa till på Instagram, ”Fight song”.
Du förstår att jag var helt söndergråten efteråt, men glad att jag åkt hem från Mallis för att hedra min vän och hennes anhöriga. Och för min egen del, en lättnad att få ut lite av sorgen. Att dela den med andra, krama om flera bekanta, äta smörgåstårta och få prata om Terese vid Spånga församlingshem efteråt. Sen var Milla så gullig att hon skjutsade mig hela vägen hem till Gärdet.
Där somnade jag, helt slut efter allt. Utanför blåste och regnade det om vartannat, liksom sympativäder för all vår sorg. Och ännu en oro för mig var just att komma hem till den här tomma lägenheten. Jag ville mötas av barnen och krama dom HÅRT, precis så som jag önskat göra med Terese barn (men hade verkat märkligt för dom så jag lät bli).
När jag vaknat tog jag en promenad och pratade med både mina föräldrar och familjen på Mallis under tiden. Tänkte tillbaka på hur jag och Terese sprungit där i närheten för inte alls länge sen. Och på vad Helena sagt, att ”nu springer Terese vidare på stigarna som aldrig tar slut”. En fin tanke att ta med sig, liksom att vi – du, jag och alla andra, springer vidare för henne.
Idag har jag sovit ut, solen skiner över Stockholm och jag bloggar över en god frukost. Undviker tankar på avsked och ”aldrig mer”, för som jag sagt innan – Terese är ju kvar hos oss. Tänker istället att jag kan göra PRECIS vad jag vill. Fortfarande med ett oläkt ärr i hjärtat, men fri, full av liv och tacksamhet.
Vill även säga ett stort TACK för alla värmande hälsningar på Instagram. Det är fantastiskt fint hur hela världen gaddar ihop sig med kärlek när det verkligen gäller. Stor kram och kärlek tillbaka till er alla! ♥ /A