Soloförälderlivet – hiss och diss 2010 v.s. sanningen 2021

 

Vill inte missa en minut. Men det funkar tyvärr inte för många.

När jag bläddrade i bloggen hittade jag ett inlägg jag skrev 2010, innan tvillingarna var födda. Tänk hur rätt jag hade  – och fel…

Soloförälderlivet – hiss och diss 2010 v.s. sanningen 2021

2010:

Jag har nu under en veckas tid fått prova på hur det skulle vara att ha delad vårdnad om mina barn och bara se dom varannan vecka. Detta är inget jag någonsin vill uppleva, och jag tror ingen utsätter sig för det frivilligt om det inte är till barnens fördel p.g.a. föräldrarna är osams. Men om nu läget är så att det är bäst att gå skilda vägar och dela på barnen finns det vissa för- och nackdelar som jag upptäckt:

HISSA. Du får tid att träna mycket, träffa vänner, kolla på TV, dricka mjölk direkt ur förpackningen och äta choklad på en måndag (utan att förklara dig) varannan vecka. Du hinner reflektera över ditt liv och känna efter vad som verkligen är viktigt för dig. Du hinner vila upp dig från dagishämtningar- och lämningar, påklädning av overaller, trötta gnälliga barn som måste trugas och mutas. Du kan passa på att jobba extra mycket varannan vecka för att jobba mindre veckorna du har barnen.

2021:

Sanningen är att jag (hittills) varit helt slut när barnen lämnat hemmet. Orkar inte bjuda till fest och har lagt tiden på att sova- och jobba ikapp. När jag mot slutet av veckan gjort det, fått tillbaka energi och mitt rätta humör, är det ingen annan som spontant kan ses. I en parrelation planerar man ju, bokar upp sina kvällar och helger. Att ”äta choklad på en måndag” stämmer dock, liksom jobbandet. Och tränar gör jag varken mer eller mindre när barnen är här eller inte, utan fortsätter med min rullande rutin av mestadels korta, effektiva pass.

Men visst är det skönt att bara ha sig själv att ta hänsyn till några dagar. Innan flytten tänkte jag också att det skulle bli fint att kunna dra ut på stan och dansa på solohelgerna, men så blev det inte heller p.g.a. Corona. Hoppas verkligen allt återgår till lite mer normalt snart av flera skäl, men så länge pratar jag desto mer med vänner i telefon/sociala medier. Nu har det varit mycket praktiskt att komma på plats med, mer tid och ork för fest och att ses kommer.

2010:

DISSA. Saknaden! Att inte få det dagliga behovet av närhet. Att inte kunna trösta när de är lessna VARJE DAG, att inte vara med om alla framsteg (och motgångar) i deras liv. Att de kanske får en ”plastmamma” som ska vara med och bestämma över dina barn. Känslan av menlöshet veckorna utan barn eftersom de är ditt ”allt”. Ett barnrum som varannan vecka ekar av tomhet. Vill inte missa en minut av barnens liv.

Jag beundrar alla föräldrar som klarar detta varannan-vecka-livet. Ni är riktiga hjältar som orkar, men ser man det från den positiva sidan lär man sig säkert leva med det.

2021:

Sanningen är att mycket av mina tankar 2010 stämmer, men bytet är värst. Att krama hejdå gör fysiskt ont i hjärtat, liksom när jag får små SMS om att dom saknar mig. Men även att ”få tillbaka” dom. Lagom tills det är dags har jag vant mig vid att chilla/jobba utan hänsyn till 4 andra själar, så då känns det jobbigt när alla väller in. Jag som (i nutid) trodde tvärtom, att det skulle vara nice att lämna för mer egentid och underbart att återses. Det är det såklart också, men det rent praktiska stöket på egen hand saknar jag sällan.

soloförälderlivetMen sånt här. Små vardagliga kramar och snack om det ena och andra.

Tankarna jag har nu hinner förmodligen också förändras? Till att bli vår vardag, utan så himla massa känslor inblandade? Eller ”utan känslor” varken vill eller kommer jag bli, barnen är en så stor del av mitt liv, men jag tänker även att det är nyttigt att lära sig må bra utan dom. Lite som att smygträna på seperationen när barnen flyttar hemifrån.

Summa summarum..

..kan jag ändå älska känslan av att ”kastas tillbaka” till tiden då jag bara hade mig själv att sköta varannan vecka, liksom ”nykärleken” ihop med barnen. Jag ser alla små stunder med nya ögon och hjärtat gör små volter av lycka ibland. Som vid alla jobbigheter man går igenom – dom är viktiga ögonöppnare för allt det fina du faktiskt HAR.

Igår åkte alla utom Hugo med hem till Jonas och ikväll även han. Jobbigt varje gång, samtidigt som jag ser fram emot några dagar med mer egentid. Du som också är frånskild eller kan relatera på andra sätt – känner du igen dig i något eller är/var det annorlunda för dig? Kram! /A

3 kommentarer
  1. Hög igenkänning…Jag har fått lära mig det nya livet: ”varannan vecka” som har känts som två olika liv ibland och acceptera att lämningar är jobbiga men jag tillåter både mig och barnen att vara ledsna och det har gjort att vi idag har en ännu bättre kontakt och öppenhet och kan prata om alla känslor.I början när jag hade lämnat barnen var det oerhört jobbigt och jag var absolut inte ens intresserad av att göra annat än att jobba,träna,äta och sova(och äta choklad😉)men med tiden har jag boostat mig med sånt som jag mår bra av och tänka positiva tankar. Så har livet också har fyllts på med massa nya människor i både mitt och barnens liv pga fler som har samma situation och nytt boende med nya vänner där.Tänker att dessa fina människor som blivit en stor del av barnen och mitt liv, det hade kanske aldrig hänt i en parrelation.Och jag har alltid ”klarat allting själv” men har lärt mig att ensam är inte stark, vilket är en fantastisk ny känsla att få hjälp och att kunna hjälpa någon annan. Lämningarna är såklart tuffa men jag är mer mentalt förberedd på det nu och mestadels är det en vemodig känsla inför.Sen går veckan utan barn så fort så är dem tillbaka hos mig.Sänder massa kramar till dig och alla andra därute❤️

  2. Lever varannan-vecka-livet som bonusförälder. Att vara bonusförälder är en utmaning i sig och på ett sätt kan jag tycka det är skönt att det inte är på heltid. Varannan vecka blir livet väldigt fokuserat på ett barn med planering av aktiviteter, mat och min mans arbetstider. Varannan vecka är det resten, göra saker, fixa och försöka ses. Träna får och kan jag göra väldigt fritt, på barnveckor är det viktigt för barnet med pappa-tid utöver kvällsaktiviteter och den andra veckan är det bara vi två. Det sliter en hel del på min man med varannan vecka eftersom han sällan får sova tillräckligt + känsla av otillräcklighet så han är ofta väldigt trött efter en vecka, så när han väl sovit och vilat upp sig då är det bytesdag igen. Livet livet

Berätta vad du tycker

Din e-postadress kommer inte publiceras